Att vara bäst är aldrig ett argument mot framsteg

Idag skriver min kloka vän Michaela ett inlägg för att slå hål på myten om Sverige som världens mest jämställda land. Det är alltid väldigt tröttsamt när detta påstående används som ett argument mot fortsatt kamp för jämställdhet, och som Michaela visar är det dessutom fel.

Jag är övertygad om vår enighet i synen på denna typ av argumentation. Ändå vill jag utveckla en dimension som hon berör, eftersom jag menar att det är den allra viktigaste när det handlar om att bemöta den här typen av argument.

Continue reading

Share Button

Sökandet efter mittenväljarna

Inom marknadsföring kallas det positionering. Att utifrån konkurrenterna hitta en position där man kan vinna mark. För snart åtta år sedan visade Schlingmanns nya moderaterna med all önskvärd tydlighet att det fungerar inom politiken också – så väl att det höll i sig fyra år senare då Reinfeldt som första moderata statsminister i historien fick bilda regering för andra mandatperioden i rad.

Nu har Socialdemokraterna bestämt sig för att försöka slå moderaternas i deras egen paradgren. Det är inte om jobbpolitiken eller de sunda statsfinanserna som striden ska utkämpas. Det är på PR-arenan. Konkreta politiska förslag och hårda argument underordnas vikten av att framställa sig själva på ett sätt som man tror kan attrahera väljarna.

Continue reading

Share Button

Är demokrati absolut?

”Något ovanligt händer i Austin ikväll”, skrev USA:s president Barack Obama på Twitter natten till igår, svensk tid.

Det var demokraten Wendy Davis som, mot en fond av stundtals högljutt påhejande åhörare, höll ett över tio timmar långt anförande i Texas senat. Hon gjorde det för att fördröja voteringen om det republikanska lagförslag som hon, och många med henne ser som en alltför stor inskränkning av aborträtten, för att därigenom förhindra att det röstades igenom. I Texas senat finns ingen begränsning av talartiden och omröstningar får inte ske efter midnatt, vilket möjliggör den här typen av manöver.

Continue reading

Share Button

Därför tar jag sabbatsår

Från och med september i år tar jag ledigt ett helt år från mitt vanliga arbete som frilansande programmerare. Istället ska jag ägna mig åt de saker som jag idag gör vid sidan av lönearbetet – framförallt skrivande, research och mitt ideella engagemang i Vänsterpartiet. Anledningarna är flera, och jag vill gärna redogöra för de främsta utav dem här.

Continue reading

Share Button

En lite mindre naiv syn på frihet

Alltför ofta i den svenska debatten förekommer idag en rättighetsretorik som är närmast pervers. Den finns att hitta både på ledarsidor, i debattprogram på TV och bland kommentarerna i nätupplagornas kommentarsfält. Oftast handlar det om att likt ett magiskt trumfkort avfärda allsköns förslag om regleringar, lagar och ekonomisk styrning med att det inskränker människans rätt att välja själv. Men i botten finns en berättigandets retorik, som börjar tonas upp som ett symptom på något väldigt sjukt.

Continue reading

Share Button

Svinet som var jag

Idag är den 8 mars, Internationella kvinnodagen. På denna dag, som handlar om att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnoförtryck, likväl som att samla feminister i kampen mot patriarkatet, publicerades på whinar.se ett rörande blogginlägg om förtryck i en nära relation. Det var en oerhört stark text, om skamkänslan över att ”låta sig förtryckas” i destruktiva relationer, och med en systerlig slutkläm som gav mig som utomstående en hoppfull tår i ögonvrån. Starkast för mig personligen var dock hur jag själv kunde känna igen mig – som svinet.

Även om dagen idag bör och ska handla om kvinnors situation i det patriarkala samhället vill jag ändå berätta en högst personlig berättelse utifrån min roll i detsamma. Den kan läsas som en syndabekännelse, ett erkännande av personligt misslyckande eller en ursäkt, men ska absolut inte misstas för någon självömkan över ”mannens utsatta roll i machokulturen”.

Continue reading

Share Button

Reinfeldt, mamma och jag

Moderaterna tycker om att skryta om hur jobbskatteavdraget inneburit motsvarande en extra månadsinkomst för vårdbiträden. Det är sant, men det används för att antyda att moderaterna därmed är ett parti som främst värnar om låginkomsttaggare. Det är inte sant.

Jag har på andra ställen nämnt min mamma, som står på ett helt annat steg på klasstrappan än jag gör. Efter 45 år på samma arbetsplats inom den svenska industrin, med närmast minimilön och låg utbildning, är skillnaderna ganska markanta. För att undersöka Reinfeldts och Borgs ekonomiska politik, låt oss jämföra vad den inneburit för henne och mig.

Continue reading

Share Button

Den borgerliga utopins baby

Jag läser Nike Markelius på DN kulturdebatt den 20/1. Får en inblick i vardagen för dem som av vissa kallas prekariatet – de otrygga, utlämnade. De som genom subtila undertoner porträtteras av regering och samhälle som parasiter på den svenska välfärden. De som måste underkasta sig arbetslinjens krav på arbete även där inget arbete finns, och förnedrade bli behandlade som barn i olika arbetsmarknadsåtgärder. De som ändå gör det, eftersom rädslan för att inte kunna försörja sina barn är värre, och socialbidragets stigma större.

Samtidigt som jag läser om detta befinner jag mig i motsatt situation. Jag är en högavlönad, framgångsrik, selfmade man med F-skattsedel. Den där typen som jobbcoacherna försöker omforma arbetssökande till. Jag har skapat mig mitt eget jobb och min egen karriär. Det gör mig till Allianspolitikens omslagsmodell, den borgerliga utopins baby.

Continue reading

Share Button

Alliansen, SD och storbankerna

Regeringen genomför i budgeten för 2013 en sänkning av bolagsskatten från ungefär 26% till 22%. Förslaget får majoritet genom stöd från SD. Motiveringen är att man genom sänkningen hoppas skapa arbetstillfällen i svenska företag. Sänkningen beräknas kosta statskassan 16 miljarder i uteblivna intäkter, d.v.s. motsvarande ungefär 30 000 lärare i våra skolor. Problemet är att när det gäller att just stimulera arbetsmarknaden är bolagsskatten kanske den dummaste (eller åtminstone mest riskfyllda) skatten att sänka.

Continue reading

Share Button

Den omöjliga sextimmarsdagen är möjlig

En fråga som arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen länge haft gemensamt är en förkortning av normalarbetstiden till 30 timmar per vecka, med bibehållen lön. Motståndare är alltid snabba att hävda att det är omöjligt, eftersom det skulle bli för dyrt för företagen om de tvingas anställa fler för att utföra samma mängd arbete som tidigare.

Men samma argument har använts förut – när åttatimmarsdagen infördes 1919, liksom när lördagar slutade vara vanliga arbetsdagar 1971, och arbetsveckan därmed blev 40 timmar istället för 48. Saker som vi tar för självklara idag. Motargumenten var felaktiga då, och det krävs inte mer än enkel matematik för att visa hur de är irrelevanta än idag.

Continue reading

Share Button