Jag läser Nike Markelius på DN kulturdebatt den 20/1. Får en inblick i vardagen för dem som av vissa kallas prekariatet – de otrygga, utlämnade. De som genom subtila undertoner porträtteras av regering och samhälle som parasiter på den svenska välfärden. De som måste underkasta sig arbetslinjens krav på arbete även där inget arbete finns, och förnedrade bli behandlade som barn i olika arbetsmarknadsåtgärder. De som ändå gör det, eftersom rädslan för att inte kunna försörja sina barn är värre, och socialbidragets stigma större.
Samtidigt som jag läser om detta befinner jag mig i motsatt situation. Jag är en högavlönad, framgångsrik, selfmade man med F-skattsedel. Den där typen som jobbcoacherna försöker omforma arbetssökande till. Jag har skapat mig mitt eget jobb och min egen karriär. Det gör mig till Allianspolitikens omslagsmodell, den borgerliga utopins baby.