Alla inlägg av Richard Olsson

bp20_2

Större klimatsatsningar är en strategisk möjlighet (och en politisk nödvändighet)

Debatten om Vänsterpartiets roll och framtid fortsätter. Det har skett en tydlig förskjutning under de senaste åren, med tydligare fokus på rörelsebygge. Det är oerhört positivt.

Omställningen till den nya oppositionsrollen har också påbörjats, men – menar jag – ännu inte slagit igenom i vår politik. Det är med denna inställning jag nyligen kommenterade Vänsterpartiets skuggbudget här på bloggen.

Min kritik handlade bland annat om klimatsatsningarna, som jag tycker är för små, och jag vill utveckla mina tankar på området efter att ha fortsatt diskutera det med kamrater på alla nivåer i partiet.

Bäst på klimatpolitik, men hur bäst?

Låt oss börja med att slå fast att det finns inget annat riksdagsparti i Sverige som tar klimatomställningen på större allvar än Vänsterpartiet. Det går att mäta både i retorik, politiska förslag, agerande i parlament och våra ekonomiska satsningar. Om detta råder ingen tvekan.

Utöver det som läggs fram i budgeten finns ett antal andra stora reformer, såsom en grön investeringsbank; statliga avinvesteringar i kol, olja och fossilgas; stopp för nybilsförsäljning av bensin- och dieselbilar redan 2025 och mycket mer.

Men vi är många som önskar att vårt parti skulle gå fram ännu mer offensivt. Anledningen är både politisk och strategisk. Den politiska bakgrunden är klimatkrisen och det existentiella hot den utgör. Det krävs stora, omdanande förändringar av vårt samhälle och det är bråttom.

Att ta flera små steg över lång tid på andra områden kan vara acceptabelt – om än frustrerande – men klimatfrågan är akut på ett unikt sätt. För varje år som går närmar vi oss en punkt då biologiska och fysiska kedjereaktioner riskerar att sättas igång på ett sätt som i värsta fall inte överhuvudtaget går att stoppa.

Därför är det många som vill gå ännu längre, både i budgeten och när det gäller andra reformer. I det här inlägget vill jag fokusera på de argument jag mött när jag och andra kritiserat att Vänsterpartiets budgetmotion endast till ca 1% består av klimatsatsningar.

Ett svar är att dessa 1% inte är de totala satsningarna, utan ambitionsökningen jämfört med regeringen. Det är korrekt och tål att påpekas. Regeringen satsar ca 4,7% av budgeten, d.v.s. 52 miljarder på olika miljö- och klimatrelaterade åtgärder och verksamheter 2020, och Vänsterpartiet skjuter till ca 11 miljarder (stiger till ca 16 miljarder 2022).

Kritiken har också bemötts genom att peka på de övriga satsningarna som Vänsterpartiet föreslår (se ovan). Det är också ett rimligt påpekande, åtminstone om målet är att svara på frågan ”Vad gör Vänsterpartiet i klimatfrågan?”.

Jag var egentligen ute efter svaret på en annan fråga, så låt mig förtydliga den:

Varför satsar inte Vänsterpartiet mer på klimatet i budgeten?

Vi vet redan att Vänsterpartiet har mycket klimatpolitik utanför budgeten, och att Vänsterpartiets budget måste ses i sammanhang med regeringens.

Varför satsar inte Vänsterpartiet mer än ca 5,4% av budgeten på klimatomställning?

Låt oss ändå fråga oss, varför satsar inte Vänsterpartiet mer än ca 5,4% av budgeten på klimatomställningen (egentligen mindre om man skiljer på klimat och miljö)? Jag kan bara se tre möjliga svar på den här frågan, och jag är nyfiken på vilket som ligger bakom budgetens avvägningar.

Alternativ 1: Mer pengar hjälper inte

Jag avstår från att ens behandla alternativet att ”mer pengar inte behövs”, för vi vet ju hur allvarlig krisen är. Jag har helt enkelt ingen anledning att tro att någon i vårt parti skulle ge ett sådant svar. Däremot finns det en legitim variant av detta, som innebär att det inte hjälper med mer pengar. Det är ett svar jag har sett, och som jag vill bemöta.

Ibland kan det här vara sant, på grund av andra flaskhalsar än pengar. Ett exempel från välfärdsområdet är att det inte är någon idé att budgetera för exempelvis 200 000  fler undersköterskor år 2020, för det finns inte så många att anställa på så kort tid.

Kan samma typ av omständigheter gälla för klimatfrågan? Säkert i viss utsträckning, på vissa områden. Men inte som helhet på den nivå vi ligger på idag. Låt mig ta några exempel.

Vår satsning på solpaneler och vindkraft på offentliga byggnader (sjukhus, skolor m.m.) uppgår till 750 miljoner per år. Om hälften är materialkostnad och hälften personalkostnad räcker det till knappt 500 personer som jobbar heltid med att montera solceller på alla offentliga byggnader i hela landet. Säkerligen finns det förutsättningar att hålla en högre takt än så? Enligt SCB:s yrkesstatistik fanns exempelvis drygt 100 000 aktiva snickare, murare och anläggningsarbetare 2017.

Samma raster kan läggas på vår satsning på energieffektivisering av flerbostadshus och utomhusmiljöer på en miljard årligen, d.v.s. ca 7-800 personer i hela landet. Säkerligen finns det fler snickare än så som kan jobba med energieffektivisering istället för köksrenoveringar när vi avskaffar ROT.

Vi lägger 2,5 miljarder (3 miljarder från 2021) i vår budget på kollektivtrafiksatsningar som ska utformas lokalt, exempelvis i form av utbyggda trafiknät eller sänkta biljettpriser. Vad hindrar den från att vara dubbelt, trippelt eller fyra gånger så stor?

Slutligen: Även om omställningen på vissa områden begränsas av kompetensbrist är det ju inte ett problem utan lösning. I välfärdssektorn har vi exempelvis föreslagit stöd till dem som skaffar sig relevant utbildning. I en krissituation som den aktuella tycker jag inte att det är orimligt med exempelvis avskrivna CSN-lån för den som utbildar sig och sedan jobbar inom offentlig sektor med klimatomställningen i exempelvis fem år.

Jag hävdar alltså att svaret ”mer pengar hjälper inte” inte är rimligt förrän vi når betydligt högre nivåer. Har jag fel?

Alternativ 2: Mer pengar finns inte

Ett annat alternativt svar är att mer pengar inte finns. Detta menar jag är direkt felaktigt. Dels har vi historiskt låga skatter även i Vänsterpartiets budgetmotion, vilket jag bemötte i mitt tidigare blogginlägg.

Dels har vi det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet som vi i Vänsterpartiet hela tiden varit motståndare till. I en uppgörelse under förra mandatperioden lyckades vi få det sänkt i en bred kompromiss. Det är dags att lägga den kompromissen bakom sig. Både det parlamentariska läget och den allmänna kunskapen om behoven är helt annorlunda idag. Ingen kommer tacka oss imorgon för att vi håller en förlegad överenskommelse från igår som förhindrar nödvändiga reformer idag.

Slutligen kräver den vändande konjunkturen att vi kraftigt skalar upp investeringarna under de kommande åren. Det är alltså inte bara så att det finns pengar att investera, det vore rentav oklokt att inte använda dem.

Har jag fel?

Om pengar behövs och pengar finns, varför ser då vår budget ändå ut som den gör?

Alternativ 3: Vi vågar inte

Jag tror att det verkliga svaret är att vi ännu inte hittat vår nya roll i svensk politik. Vi är fast i en mentalitet som tog form i en tid då den mest gångbara strategin var att bara lägga förslag som vi tror kan utgöra en god grund vid förhandlingsbordet med S och MP. I ett sådant läge måste vi framstå som ett parti bland andra, vilket betyder att vi inte kan lägga alltför stora förslag – utan hellre en mängd små som vi kan få igenom och sedan få beröm för.

Det finns en rädsla för att vi ska bli förlöjligade av media och politiska motståndare om vi istället lägger stora förslag som för tillfället tycks omöjliga att få igenom.

Det här tredje alternativet är alltså inget politiskt svar, utan ett strategiskt. Och jag menar att det är helt fel strategi.

Vad är syftet med en skuggbudget?

En skuggbudget är i grunden ett parlamentariskt redskap. Men det är också en möjlighet för opinionsbildning. Vi ska se på vår skuggbudget som ett sätt att visa att stora förändringar är möjliga. Vi ska inte fantisera, men vi ska heller inte fega.

Rädslan för hur vi ska porträtteras i media och av politiska motståndare är dessutom särskilt irrelevant i klimatfrågan. Hela debatten i den här frågan präglas av en krisstämning och en längtan efter modiga lösningar. Rörelsen är enorm, det råder nästintill konsensus om problemen, och media har svängt bara under de senaste åren till ett mer radikalt språkbruk och särskilda klimatredaktioner.

Min övertygelse är att riktigt stora reformförslag på klimatområdet kommer få stora positiva konsekvenser för vårt parti, och därmed vår möjlighet att genomföra dem.

Partiets medlemmar och aktivister i rörelsen runtomkring kommer att entusiasmeras, vilket leder till större engagemang och bättre röstsiffror. Vi kommer i större utsträckning bli en aktör som media vill rapportera om – i bästa fall porträtteras positivt, eller i värsta fall åtminstone få mer utrymme än idag.

En modigare budgetmotion räcker förstås inte – vi måste på ett annat sätt slå mot kapitalismen på olika nivåer, inte bara reformera kapitalismen grön utan omskapa samhället.

Men budgetens tyngd som strategiskt dokument innebär för mig att ansvaret för den måste kollektiviseras. Idag är det riksdagsgruppen som ansvarar för vår oppositionsbudget, men jag tycker det är rimligt att partistyrelsen tar en större roll i den processen. I bästa fall inkluderas partiet i övrigt också – exempelvis genom tydligare riktlinjer kring dagspolitiken från kongresser.

Hursomhelst tycker jag att det är viktigt att den här typen av frågor får ta plats i vårt parti, och genomsyra hela verksamheten. Därför ser jag med stor glädje på den tilltagande interndebatten. Det är vi medlemmar, nya som gamla, som gemensamt ska ta ansvar för vårt partis utveckling.

Vill du också vara med och påverka?

Bilaga: Såhär har jag räknat

Efter att flera gånger fått påpekat för mig att Vänsterpartiets satsningar måste ses tillsammans med regeringens befintliga förslag ville jag efterforska i mer detalj vad dessa är. Som jag skriver ovan uppgår regeringens satsningar på klimatet till ca 4,7% av statsbudgeten 2020, d.v.s. 52 miljarder, om man tolkar den generöst. Men hur kom jag fram till det? Hela underlaget finns i ett Google spreadsheet och nedan följer en förklaring.

En statsbudget är ett stort, komplext dokument och att läsa den inger en särskild respekt för våra kamrater i riksdagsgrupp och -kansli som jobbar med att ta fram vår egen budget. Att lusläsa hela budgeten är en övermäktig uppgift för en aktivist som mig.

Jag har istället utgått från två huvudsakliga källor. På regeringens hemsida finns en lista på miljö- och klimatrelaterade anslag i budgeten. Utifrån den har jag sammanställt storleken på alla anslag som regeringen således anser vara relevanta.

Utöver detta har jag gått igenom Vänsterpartiets motioner på varje utgiftsområde. Då visar sig ett antal ytterligare områden/anslag som regeringen inte tagit med i sin lista. Jag har gjort en fullständig sammanställning av dessa, och i de fall där anslagen i regeringens budget rör mer än klimatåtgärder (exempelvis investeringar i både väg och järnväg i samma anslag) har jag i en separat kolumn plockat ut den del som är relevant för klimatomställningen. Detta har jag dock bara gjort för stora poster – mindre poster (under en miljard) kan innehålla satsningar som inte är relevanta och summan i min analys av regeringens miljö- och klimatanslag ska därför anses vara generöst tilltagen.

Jag har slutligen kontrollerat att alla de satsningar som Vänsterpartiet lyfter fram i vårt klimatpaket finns med i listan, och att summorna stämmer.

Jag har utifrån detta underlag räknat ut ett antal nyckeltal, exempelvis:

  • Vänsterpartiet satsar totalt 62,5 miljarder på miljö/klimat nästa år, vilket är 10,5 miljarder (en sjättedel) mer än regeringen
  • Satsningen utgör ca 5,4% av statsbudgeten, 1,3% av BNP nästa år
  • Skattekvoten i Vänsterpartiets budget är 44% (och långsamt stigande) nästa år, jämfört med regeringens 43,2% (och långsamt fallande)

Goda idéer men dåligt självförtroende

Inom Vänsterpartiet pågår en debatt om vår roll som jag engagerat mig i både som ordförande i Vänsterpartiet Malmö och som enskild medlem i vårt parti.

Tyvärr känner jag att debatten tenderar att snöa in på fel saker. Många hänger upp sig på statsministervoteringen 2019. Den var en komplicerad fråga och vi var knappast eniga inom partiet, men nu är den överspelad.

Jag menar dessutom att den i första hand är ett uttryck för en större fråga som bör vara vårt fokus, vilket var anledningen till att jag skrev under den artikel som kom att  intensifiera den här debatten nyligen. Den handlar om Vänsterpartiets självförtroende.

Efter att artikeln publicerades var vissa oförstående och efterfrågade konkreta exempel. Det är alltid svårt att ge konkreta exempel på något man uppfattar som ett attitydproblem snarare än en sakpolitisk fråga. Men Vänsterpartiets budgetmotion för 2020 ger en ny chans att med konkreta exempel lyfta fram det jag tycker är vår utmaning idag.

Budgeten är unik i att den skulle innebära en vändning av högerns reformframgångar – men engagerar den?

Budgeten innehåller massa bra reformer och är den solklart bästa av alla som ligger på riksdagens bord. Den är unik i att den skulle innebära en vändning av, eller åtminstone ett stopp för högerns reformframgångar de senaste decennierna. Men engagerar den? Uppvisar den ett särskilt stort självförtroende? Jag tycker inte det, och jag vill förklara varför, men låt mig först berätta vad jag menar med självförtroende.

En rörelse med självförtroende

En rörelse som har självförtroende och tror på sina egna idéer är stolt över att visa upp dem, även i politisk motvind. Vår vision är ett helt annat samhälle, vilket kräver en fullständig omvändning av den ekonomiska politiken.

Det finns en tid och en plats för mindre ambitiös pragmatik, exempelvis när man förhandlar med en socialdemokratisk regering. Men i opposition är läget ett annat. Då finns ingen anledning att låta sig begränsas av vad som kan komma att accepteras av S eller kan genomföras på kort tid i ett parlament där vårt inflytande är kraftigt begränsat, för att inte säga obefintligt.

Att prata om ett helt annat samhälle, fritt från kapitalistisk logik och förtryck, kan framstå som lite ur synk med tiden, men för detta oroar sig inte den som med självförtroende tror på idén. Och det intressanta med självförtroende är att det tenderar att attrahera. När någon är säker på sin sak vill andra ofta komma med.

Ett utmärkt exempel på detta är amerikanska Bernie Sanders, som i kampanjen inför presidentsvalet 2016 lyfte idéer som för många framstod som helt absurda i sammanhanget. Men det var idéer som skulle gynna folkflertalet, och han fick med sig en historisk rörelse. Idag, bara några år senare, är idéerna mainstream i amerikansk politik.

Det bästa exemplet i svensk kontext är, tyvärr, den samlade högern. Genom att låta vissa aktörer från ytterkanterna under flera år lyfta radikala förslag har debatten förskjutits tills dess att många av idéerna idag blivit legio inom flera av högerpartierna, och i vissa fall regeringen. Det handlar om allt från stora systemskiftande frågor som marknadshyror och inskränkning av public service, till “kulturella” frågor som nedhalade regnbågsflaggor.

Det finns många tillfällen för radikala vänsterförslag. Statsbudgeten är ett av dem, men när jag läser vår budget känner jag av precis det som jag menar att vårt parti lider av. Här är två perspektiv på en budget med svagt självförtroende.

Perspektiv 1: Skattekvoten

Det första rör den generella omfattningen av budgeten. Vänsterpartiet är ett parti som tror på skatt som ett viktigt instrument för att fördela resurser, och på offentlig sektor som ett verktyg för jämlikhet och demokrati.

I Vänsterpartiets egen presentation av budgeten konstateras att skattekvoten, alltså andelen av BNP som betalas i skatt och omsätts av offentlig sektor, har sjunkit kraftigt sedan millenniumskiftet. Från ca 49% 1999 till 43,5% 2018.

skattekvot

Det handlar om jobbskatteavdrag, sänkningar av bolagsskatten, avskaffade kapitalskatter, höjda avdrag främst riktade till rika och annat som drabbar välfärden och varken direkt eller indirekt gynnar arbetarklassen. Alla dessa förändringar har vi varit motståndare till när de skett, men hur förhåller vi oss till dem idag?

När vi nu lägger fram vårt alternativ på den här utvecklingen ökar skatteintäkterna med ca 70 miljarder och skattekvoten till 44,2% till år 2022. Alltså en ökning på knappt en procentenhet jämfört med idag, eller 1,3 procentenheter mer än regeringens budget uppskattar för 2022.

Det är ungefär jämförbart med 2009 – när regeringen Reinfeldt hade härjat i tre år – och långt ifrån vad som varit normalt tidigare i Sverige.

I vår budget accepterar vi den historiska nivåsänkning av inkomstskatten som jobbskatteavdragen inneburit, även om upplägget förändras och inkomstskatten får bättre fördelningsprofil. Det finns förvisso inget egenvärde i att ha hög skatt på förvärvsinkomst, men annars måste vi hitta intäkterna någon annanstans.

Av det senaste decenniets tre sänkningar utav bolagsskatten accepterar vi de två första (och största). Bolagsskatten som för tio år sedan låg på 28% ska i Vänsterpartiets Sverige 2020 ligga på 22%. Det är en höjning jämfört med mittenregeringen (som aviserar en sänkning i sin budget) och ett steg i rätt riktning, men långt ifrån en nivå vi försvarade för några år sedan.

Flera kapitalskatter införs, men på blygsamma nivåer: Enligt ett diagram i budgeten uppgår svenska kapitalskatter idag bara till 1% av BNP, vilket är exceptionellt lågt. Med Vänsterpartiets budget blir det ca 1,5% (+28,5 miljarder), vilket fortfarande är avsevärt under genomsnittet för OECD.

kapitalskatt

Varför är vår budget så blygsam? Jag vet inte, men jag tror inte att det handlar om att vår riksdagsgrupp vill något mindre än socialism. Jag är övertygad om att våra företrädare vill det vårt partiprogram säger, men på något sätt har vi vant oss vid att ha en blygsam roll i svensk politik. Vi har fått dåligt självförtroende.

Ett specifikt område som det visar sig på är klimatområdet.

Perspektiv 2: Klimatsatsningar

I vår budget lyfter vi särskilt fram våra ambitioner för den helt nödvändiga klimatomställningen. På en särskild presskonferens några dagar innan budgetsläppet presenterade Jonas Sjöstedt våra klimatsatsningar som uppgår till 10,5 miljarder 2020, totalt 16,3 miljarder 2022. Det är således ca 1,5% av budgeten.

Tidigare i år tillkännagav Vänsterpartiet att vi anser att Sverige bör utlysa klimatnödläge. Vi är de främsta att erkänna klimatkrisen som den nationella (globala) kris det är. Men fordrar inte en sådan kris större satsningar än 1,5% av statsbudgeten?

Klimatomställningen handlar om mer än pengar, men det finns mycket som staten kan göra i form av investeringar för att ställa om hela landet. I andra länder presenterar betydligt mindre systemkritiska partier stora investeringspaket, s.k. “Green New Deals”, men än så länge är Vänsterpartiet inte ledande i något sådant initiativ i Sverige.

Varför inte? Det handlar ju inte om att vi inte förstått behovet. Min tolkning är att vi tappat tron på vår möjlighet att ställa stora krav och få med oss folk i en rörelse för de kraven.

Det tror jag är helt fel. Min bild av möjligheterna är rentav den motsatta. Vi ser levande exempel på det i den internationella vänstern och den unga klimatrörelsen. Väljarundersökningar pekar ut klimatfrågan som en av de viktigaste, och SACO konstaterade nyligen att mer än hälften av svenska akademiker – en grupp som borde kunna bidra mer till skatteintäkterna – är beredda att göra det för klimatets skull.

Men framförallt är det vår enda chans. Vi behöver tro på politikens möjligheter att förändra – annars är det kört.

Vägen framåt

Nu har jag ägnat den här texten åt att peka på problemen med nuläget. Jag vill gärna erbjuda en tydlig väg framåt och en färdig plan för ett modigt politiskt projekt, men jag har inget sådant idag. Kanske är det en “Green New Deal”, kanske är det något annat.

Det som är klart är att vi måste utforma vårt projekt tillsammans, brett i hela rörelsen. En viktig hållpunkt i detta arbete är kongressen nästa år. Då ska vi behandla dels ett nytt partiprogram, dels förslagen från Framtidskommissionen, och det är hög tid att börja förbereda sig. Därför vill jag höra vad andra tänker. Kommentera här eller hör av er till mig på något annat vis!

I väntan på mina partikamraters kloka tankar avslutar jag med ett citat ur den artikel som blev startskottet på debatten för min del:

Vi har inte råd att fortsätta strategin med att visa oss regeringsdugliga genom att ge upp krav och principer. Det är dags att vi tar täten och går före.

512px-Inscribed_cone_sphere_cylinder.svg

Människor räknas inte i volymer

Om inte detta är ett tecken på förskjutningen i migrationsdebatten så vet jag inte vad som är det. Malmö-kommunalrådet Nils Karlsson (MP) skriver en artikel med ett antal politiska förslag – vissa bra, vissa dåliga (mer om dessa nedan). I artikeln vill miljöpartisten, som brukar kalla sig liberal, att vi ska prata om ”volymer” när det gäller invandringen. Har han helt missförstått debatten? Continue reading

Screen Shot 2016-04-13 at 14.20.36

Startup-högern arrangerar manifestation – med vilket syfte?

Uppdatering 2016-04-14: Arrangören har kontaktat mig på nytt – läs kommentarer i slutet av artikeln.

Häromdagen skrev Spotify-grundarna Daniel Ek och Martin Lorentzon en debattartikel där de menar att Sverige måste genomföra ett antal reformer för att förbättra för ”startups”, alltså nystartade företag. Hur Ek och Lorentzon definierar ”startup” är oklart, eftersom de som exempel nämner främst 10-15 år gamla företag med hundratals eller tusentals anställda.

Nu arrangerar gruppen STHLM TECH MEETUP en demonstration med utgångspunkt i artikeln, men vad är det egentligen man vill uppnå?

Continue reading

Fem nyårslöften för vänstern

Min ledare i ETC Malmö förra veckan innehöll fem politiska nyårslöften riktade till den breda vänstern, d.v.s. allt ifrån anarkister till miljökämpar som ifrågasätter kapitalismen, från småpartiernas kommunister till socialdemokrater.

Här kommer de igen, något omformulerade för formatet.

1: Organisera dig. Det är en uppmaning som alla upprepar, men som kan kännas väldigt diffus. Jag har själv haft svårt att sätta på fingret vad som egentligen kvalificerar sig som samhällsförändrande organisering. Men i september 2015 uppstod ett utmärkt exempel: När antalet människor som flyr till Sverige plötsligt ökade kraftigt organiserade sig tusental för att ordna med mottagandet. Det påverkade mediabilden och opinionen, som hastigt förflyttades i mer välkomnande riktning.

Continue reading

12190880_185944168409534_84067290909302679_n

Malmö Stad måste ta ansvar för romernas situation

Denna ledare publicerades i ETC Malmö för ett knappt år sedan, den 21 november 2014. Eftersom frågan är högst aktuell i Malmö igen, och jag lär få anledning att skriva om den avhysning som just nu pågår, publicerar jag den ett år gamla ledaren igen. Fotot är nytt och kommer från Nätverket för Romers Rättigheters Facebook-sida.

Nu kommer vintern. Det är mörkt när man går hemifrån och mörkt när man går hem igen. Den sjunkande temperaturen och vindarna från sundet skapar en alldeles unik form av skånsk kyla som letar sig in innanför varje lager av kläder. Eller, in genom varje skarv i ditt tält.

Vintern återkommer varje år och därmed även frågan om hur vi som samhälle ska visa solidaritet med alla som saknar tak över huvudet. Hemlöshet är ett gammalt problem som vi fortfarande inte lyckats lösa, men frågan är svårare idag än på länge. När EU-migranter i större utsträckning söker sig till Malmö räcker de gamla nödlösningarna inte längre till. Continue reading

IMG_20150930_090224

Individfokuset gör media borgerlig

Idag publicerade Trelleborgs Allehanda en artikel som, satt i ett större sammanhang, är ett utmärkt exempel på hur svensk media är övervägande borgerlig. I en kort artikel på 800 tecken berättas hur en moderat politiker extrajobbar på ett boende för transitflyktingar.

När vänstern talar om borgerlig media brukar nyhetsredaktioner på näringslivsägda tidningar snabbt kontra med att de inte är kontrollerade av sina ägare. Men det är så klart inte det vi menar med borgerlig. Även om ägarstruktur i alla högsta grad är viktigt är den borgerliga partiskheten betydligt mer subtil. Continue reading

Tredje pappamånad ingen självklarhet för V

UPPDATERING 6/3: Denna artikel är från januari, men är åter aktuell efter att det idag ”läckt ut” att Vänsterpartiet fortfarande driver egen politik istället för att passivt stötta regeringen.

Idag rapporterar SR att Vänsterpartiet kommer driva egen politik i frågan om föräldraförsäkringen, d.v.s. individualisering snarare än tredje pappamånad. Detta ramas in av den lite underliga, men så klart slagkraftiga rubriken ”V kan stoppa tredje pappamånad” (samma rubrik hade kunnat lyda ”V nöjer sig inte med tredje pappamånad” eller ”FP bromskloss för fler pappamånader”).

Continue reading

sdiflodet

Hej antifascist i mitt flöde

Jag har sett att du delar mycket om SD:s fascism. Det har jag också gjort, eftersom deras uttalanden är uppseendeväckande och det känns viktigt att alla ska förstå vad SD är för parti. Men jag har insett att det är en dålig strategi. Kanske kan det avskräcka några väljare från att rösta på SD, men det gör också att debatten handlar uteslutande om SD:s frågor, och deras svar på de problem som människor upplever. Vi vet att deras svar är förkastliga och dessutom inte fungerar, men så länge vi lägger fokus på dem kommer inte våra egna svar fram.

Continue reading