bp20_2

Större klimatsatsningar är en strategisk möjlighet (och en politisk nödvändighet)

Debatten om Vänsterpartiets roll och framtid fortsätter. Det har skett en tydlig förskjutning under de senaste åren, med tydligare fokus på rörelsebygge. Det är oerhört positivt.

Omställningen till den nya oppositionsrollen har också påbörjats, men – menar jag – ännu inte slagit igenom i vår politik. Det är med denna inställning jag nyligen kommenterade Vänsterpartiets skuggbudget här på bloggen.

Min kritik handlade bland annat om klimatsatsningarna, som jag tycker är för små, och jag vill utveckla mina tankar på området efter att ha fortsatt diskutera det med kamrater på alla nivåer i partiet.

Bäst på klimatpolitik, men hur bäst?

Låt oss börja med att slå fast att det finns inget annat riksdagsparti i Sverige som tar klimatomställningen på större allvar än Vänsterpartiet. Det går att mäta både i retorik, politiska förslag, agerande i parlament och våra ekonomiska satsningar. Om detta råder ingen tvekan.

Utöver det som läggs fram i budgeten finns ett antal andra stora reformer, såsom en grön investeringsbank; statliga avinvesteringar i kol, olja och fossilgas; stopp för nybilsförsäljning av bensin- och dieselbilar redan 2025 och mycket mer.

Men vi är många som önskar att vårt parti skulle gå fram ännu mer offensivt. Anledningen är både politisk och strategisk. Den politiska bakgrunden är klimatkrisen och det existentiella hot den utgör. Det krävs stora, omdanande förändringar av vårt samhälle och det är bråttom.

Att ta flera små steg över lång tid på andra områden kan vara acceptabelt – om än frustrerande – men klimatfrågan är akut på ett unikt sätt. För varje år som går närmar vi oss en punkt då biologiska och fysiska kedjereaktioner riskerar att sättas igång på ett sätt som i värsta fall inte överhuvudtaget går att stoppa.

Därför är det många som vill gå ännu längre, både i budgeten och när det gäller andra reformer. I det här inlägget vill jag fokusera på de argument jag mött när jag och andra kritiserat att Vänsterpartiets budgetmotion endast till ca 1% består av klimatsatsningar.

Ett svar är att dessa 1% inte är de totala satsningarna, utan ambitionsökningen jämfört med regeringen. Det är korrekt och tål att påpekas. Regeringen satsar ca 4,7% av budgeten, d.v.s. 52 miljarder på olika miljö- och klimatrelaterade åtgärder och verksamheter 2020, och Vänsterpartiet skjuter till ca 11 miljarder (stiger till ca 16 miljarder 2022).

Kritiken har också bemötts genom att peka på de övriga satsningarna som Vänsterpartiet föreslår (se ovan). Det är också ett rimligt påpekande, åtminstone om målet är att svara på frågan ”Vad gör Vänsterpartiet i klimatfrågan?”.

Jag var egentligen ute efter svaret på en annan fråga, så låt mig förtydliga den:

Varför satsar inte Vänsterpartiet mer på klimatet i budgeten?

Vi vet redan att Vänsterpartiet har mycket klimatpolitik utanför budgeten, och att Vänsterpartiets budget måste ses i sammanhang med regeringens.

Varför satsar inte Vänsterpartiet mer än ca 5,4% av budgeten på klimatomställning?

Låt oss ändå fråga oss, varför satsar inte Vänsterpartiet mer än ca 5,4% av budgeten på klimatomställningen (egentligen mindre om man skiljer på klimat och miljö)? Jag kan bara se tre möjliga svar på den här frågan, och jag är nyfiken på vilket som ligger bakom budgetens avvägningar.

Alternativ 1: Mer pengar hjälper inte

Jag avstår från att ens behandla alternativet att ”mer pengar inte behövs”, för vi vet ju hur allvarlig krisen är. Jag har helt enkelt ingen anledning att tro att någon i vårt parti skulle ge ett sådant svar. Däremot finns det en legitim variant av detta, som innebär att det inte hjälper med mer pengar. Det är ett svar jag har sett, och som jag vill bemöta.

Ibland kan det här vara sant, på grund av andra flaskhalsar än pengar. Ett exempel från välfärdsområdet är att det inte är någon idé att budgetera för exempelvis 200 000  fler undersköterskor år 2020, för det finns inte så många att anställa på så kort tid.

Kan samma typ av omständigheter gälla för klimatfrågan? Säkert i viss utsträckning, på vissa områden. Men inte som helhet på den nivå vi ligger på idag. Låt mig ta några exempel.

Vår satsning på solpaneler och vindkraft på offentliga byggnader (sjukhus, skolor m.m.) uppgår till 750 miljoner per år. Om hälften är materialkostnad och hälften personalkostnad räcker det till knappt 500 personer som jobbar heltid med att montera solceller på alla offentliga byggnader i hela landet. Säkerligen finns det förutsättningar att hålla en högre takt än så? Enligt SCB:s yrkesstatistik fanns exempelvis drygt 100 000 aktiva snickare, murare och anläggningsarbetare 2017.

Samma raster kan läggas på vår satsning på energieffektivisering av flerbostadshus och utomhusmiljöer på en miljard årligen, d.v.s. ca 7-800 personer i hela landet. Säkerligen finns det fler snickare än så som kan jobba med energieffektivisering istället för köksrenoveringar när vi avskaffar ROT.

Vi lägger 2,5 miljarder (3 miljarder från 2021) i vår budget på kollektivtrafiksatsningar som ska utformas lokalt, exempelvis i form av utbyggda trafiknät eller sänkta biljettpriser. Vad hindrar den från att vara dubbelt, trippelt eller fyra gånger så stor?

Slutligen: Även om omställningen på vissa områden begränsas av kompetensbrist är det ju inte ett problem utan lösning. I välfärdssektorn har vi exempelvis föreslagit stöd till dem som skaffar sig relevant utbildning. I en krissituation som den aktuella tycker jag inte att det är orimligt med exempelvis avskrivna CSN-lån för den som utbildar sig och sedan jobbar inom offentlig sektor med klimatomställningen i exempelvis fem år.

Jag hävdar alltså att svaret ”mer pengar hjälper inte” inte är rimligt förrän vi når betydligt högre nivåer. Har jag fel?

Alternativ 2: Mer pengar finns inte

Ett annat alternativt svar är att mer pengar inte finns. Detta menar jag är direkt felaktigt. Dels har vi historiskt låga skatter även i Vänsterpartiets budgetmotion, vilket jag bemötte i mitt tidigare blogginlägg.

Dels har vi det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet som vi i Vänsterpartiet hela tiden varit motståndare till. I en uppgörelse under förra mandatperioden lyckades vi få det sänkt i en bred kompromiss. Det är dags att lägga den kompromissen bakom sig. Både det parlamentariska läget och den allmänna kunskapen om behoven är helt annorlunda idag. Ingen kommer tacka oss imorgon för att vi håller en förlegad överenskommelse från igår som förhindrar nödvändiga reformer idag.

Slutligen kräver den vändande konjunkturen att vi kraftigt skalar upp investeringarna under de kommande åren. Det är alltså inte bara så att det finns pengar att investera, det vore rentav oklokt att inte använda dem.

Har jag fel?

Om pengar behövs och pengar finns, varför ser då vår budget ändå ut som den gör?

Alternativ 3: Vi vågar inte

Jag tror att det verkliga svaret är att vi ännu inte hittat vår nya roll i svensk politik. Vi är fast i en mentalitet som tog form i en tid då den mest gångbara strategin var att bara lägga förslag som vi tror kan utgöra en god grund vid förhandlingsbordet med S och MP. I ett sådant läge måste vi framstå som ett parti bland andra, vilket betyder att vi inte kan lägga alltför stora förslag – utan hellre en mängd små som vi kan få igenom och sedan få beröm för.

Det finns en rädsla för att vi ska bli förlöjligade av media och politiska motståndare om vi istället lägger stora förslag som för tillfället tycks omöjliga att få igenom.

Det här tredje alternativet är alltså inget politiskt svar, utan ett strategiskt. Och jag menar att det är helt fel strategi.

Vad är syftet med en skuggbudget?

En skuggbudget är i grunden ett parlamentariskt redskap. Men det är också en möjlighet för opinionsbildning. Vi ska se på vår skuggbudget som ett sätt att visa att stora förändringar är möjliga. Vi ska inte fantisera, men vi ska heller inte fega.

Rädslan för hur vi ska porträtteras i media och av politiska motståndare är dessutom särskilt irrelevant i klimatfrågan. Hela debatten i den här frågan präglas av en krisstämning och en längtan efter modiga lösningar. Rörelsen är enorm, det råder nästintill konsensus om problemen, och media har svängt bara under de senaste åren till ett mer radikalt språkbruk och särskilda klimatredaktioner.

Min övertygelse är att riktigt stora reformförslag på klimatområdet kommer få stora positiva konsekvenser för vårt parti, och därmed vår möjlighet att genomföra dem.

Partiets medlemmar och aktivister i rörelsen runtomkring kommer att entusiasmeras, vilket leder till större engagemang och bättre röstsiffror. Vi kommer i större utsträckning bli en aktör som media vill rapportera om – i bästa fall porträtteras positivt, eller i värsta fall åtminstone få mer utrymme än idag.

En modigare budgetmotion räcker förstås inte – vi måste på ett annat sätt slå mot kapitalismen på olika nivåer, inte bara reformera kapitalismen grön utan omskapa samhället.

Men budgetens tyngd som strategiskt dokument innebär för mig att ansvaret för den måste kollektiviseras. Idag är det riksdagsgruppen som ansvarar för vår oppositionsbudget, men jag tycker det är rimligt att partistyrelsen tar en större roll i den processen. I bästa fall inkluderas partiet i övrigt också – exempelvis genom tydligare riktlinjer kring dagspolitiken från kongresser.

Hursomhelst tycker jag att det är viktigt att den här typen av frågor får ta plats i vårt parti, och genomsyra hela verksamheten. Därför ser jag med stor glädje på den tilltagande interndebatten. Det är vi medlemmar, nya som gamla, som gemensamt ska ta ansvar för vårt partis utveckling.

Vill du också vara med och påverka?

Bilaga: Såhär har jag räknat

Efter att flera gånger fått påpekat för mig att Vänsterpartiets satsningar måste ses tillsammans med regeringens befintliga förslag ville jag efterforska i mer detalj vad dessa är. Som jag skriver ovan uppgår regeringens satsningar på klimatet till ca 4,7% av statsbudgeten 2020, d.v.s. 52 miljarder, om man tolkar den generöst. Men hur kom jag fram till det? Hela underlaget finns i ett Google spreadsheet och nedan följer en förklaring.

En statsbudget är ett stort, komplext dokument och att läsa den inger en särskild respekt för våra kamrater i riksdagsgrupp och -kansli som jobbar med att ta fram vår egen budget. Att lusläsa hela budgeten är en övermäktig uppgift för en aktivist som mig.

Jag har istället utgått från två huvudsakliga källor. På regeringens hemsida finns en lista på miljö- och klimatrelaterade anslag i budgeten. Utifrån den har jag sammanställt storleken på alla anslag som regeringen således anser vara relevanta.

Utöver detta har jag gått igenom Vänsterpartiets motioner på varje utgiftsområde. Då visar sig ett antal ytterligare områden/anslag som regeringen inte tagit med i sin lista. Jag har gjort en fullständig sammanställning av dessa, och i de fall där anslagen i regeringens budget rör mer än klimatåtgärder (exempelvis investeringar i både väg och järnväg i samma anslag) har jag i en separat kolumn plockat ut den del som är relevant för klimatomställningen. Detta har jag dock bara gjort för stora poster – mindre poster (under en miljard) kan innehålla satsningar som inte är relevanta och summan i min analys av regeringens miljö- och klimatanslag ska därför anses vara generöst tilltagen.

Jag har slutligen kontrollerat att alla de satsningar som Vänsterpartiet lyfter fram i vårt klimatpaket finns med i listan, och att summorna stämmer.

Jag har utifrån detta underlag räknat ut ett antal nyckeltal, exempelvis:

  • Vänsterpartiet satsar totalt 62,5 miljarder på miljö/klimat nästa år, vilket är 10,5 miljarder (en sjättedel) mer än regeringen
  • Satsningen utgör ca 5,4% av statsbudgeten, 1,3% av BNP nästa år
  • Skattekvoten i Vänsterpartiets budget är 44% (och långsamt stigande) nästa år, jämfört med regeringens 43,2% (och långsamt fallande)
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *