Goda idéer men dåligt självförtroende

Inom Vänsterpartiet pågår en debatt om vår roll som jag engagerat mig i både som ordförande i Vänsterpartiet Malmö och som enskild medlem i vårt parti.

Tyvärr känner jag att debatten tenderar att snöa in på fel saker. Många hänger upp sig på statsministervoteringen 2019. Den var en komplicerad fråga och vi var knappast eniga inom partiet, men nu är den överspelad.

Jag menar dessutom att den i första hand är ett uttryck för en större fråga som bör vara vårt fokus, vilket var anledningen till att jag skrev under den artikel som kom att  intensifiera den här debatten nyligen. Den handlar om Vänsterpartiets självförtroende.

Efter att artikeln publicerades var vissa oförstående och efterfrågade konkreta exempel. Det är alltid svårt att ge konkreta exempel på något man uppfattar som ett attitydproblem snarare än en sakpolitisk fråga. Men Vänsterpartiets budgetmotion för 2020 ger en ny chans att med konkreta exempel lyfta fram det jag tycker är vår utmaning idag.

Budgeten är unik i att den skulle innebära en vändning av högerns reformframgångar – men engagerar den?

Budgeten innehåller massa bra reformer och är den solklart bästa av alla som ligger på riksdagens bord. Den är unik i att den skulle innebära en vändning av, eller åtminstone ett stopp för högerns reformframgångar de senaste decennierna. Men engagerar den? Uppvisar den ett särskilt stort självförtroende? Jag tycker inte det, och jag vill förklara varför, men låt mig först berätta vad jag menar med självförtroende.

En rörelse med självförtroende

En rörelse som har självförtroende och tror på sina egna idéer är stolt över att visa upp dem, även i politisk motvind. Vår vision är ett helt annat samhälle, vilket kräver en fullständig omvändning av den ekonomiska politiken.

Det finns en tid och en plats för mindre ambitiös pragmatik, exempelvis när man förhandlar med en socialdemokratisk regering. Men i opposition är läget ett annat. Då finns ingen anledning att låta sig begränsas av vad som kan komma att accepteras av S eller kan genomföras på kort tid i ett parlament där vårt inflytande är kraftigt begränsat, för att inte säga obefintligt.

Att prata om ett helt annat samhälle, fritt från kapitalistisk logik och förtryck, kan framstå som lite ur synk med tiden, men för detta oroar sig inte den som med självförtroende tror på idén. Och det intressanta med självförtroende är att det tenderar att attrahera. När någon är säker på sin sak vill andra ofta komma med.

Ett utmärkt exempel på detta är amerikanska Bernie Sanders, som i kampanjen inför presidentsvalet 2016 lyfte idéer som för många framstod som helt absurda i sammanhanget. Men det var idéer som skulle gynna folkflertalet, och han fick med sig en historisk rörelse. Idag, bara några år senare, är idéerna mainstream i amerikansk politik.

Det bästa exemplet i svensk kontext är, tyvärr, den samlade högern. Genom att låta vissa aktörer från ytterkanterna under flera år lyfta radikala förslag har debatten förskjutits tills dess att många av idéerna idag blivit legio inom flera av högerpartierna, och i vissa fall regeringen. Det handlar om allt från stora systemskiftande frågor som marknadshyror och inskränkning av public service, till “kulturella” frågor som nedhalade regnbågsflaggor.

Det finns många tillfällen för radikala vänsterförslag. Statsbudgeten är ett av dem, men när jag läser vår budget känner jag av precis det som jag menar att vårt parti lider av. Här är två perspektiv på en budget med svagt självförtroende.

Perspektiv 1: Skattekvoten

Det första rör den generella omfattningen av budgeten. Vänsterpartiet är ett parti som tror på skatt som ett viktigt instrument för att fördela resurser, och på offentlig sektor som ett verktyg för jämlikhet och demokrati.

I Vänsterpartiets egen presentation av budgeten konstateras att skattekvoten, alltså andelen av BNP som betalas i skatt och omsätts av offentlig sektor, har sjunkit kraftigt sedan millenniumskiftet. Från ca 49% 1999 till 43,5% 2018.

skattekvot

Det handlar om jobbskatteavdrag, sänkningar av bolagsskatten, avskaffade kapitalskatter, höjda avdrag främst riktade till rika och annat som drabbar välfärden och varken direkt eller indirekt gynnar arbetarklassen. Alla dessa förändringar har vi varit motståndare till när de skett, men hur förhåller vi oss till dem idag?

När vi nu lägger fram vårt alternativ på den här utvecklingen ökar skatteintäkterna med ca 70 miljarder och skattekvoten till 44,2% till år 2022. Alltså en ökning på knappt en procentenhet jämfört med idag, eller 1,3 procentenheter mer än regeringens budget uppskattar för 2022.

Det är ungefär jämförbart med 2009 – när regeringen Reinfeldt hade härjat i tre år – och långt ifrån vad som varit normalt tidigare i Sverige.

I vår budget accepterar vi den historiska nivåsänkning av inkomstskatten som jobbskatteavdragen inneburit, även om upplägget förändras och inkomstskatten får bättre fördelningsprofil. Det finns förvisso inget egenvärde i att ha hög skatt på förvärvsinkomst, men annars måste vi hitta intäkterna någon annanstans.

Av det senaste decenniets tre sänkningar utav bolagsskatten accepterar vi de två första (och största). Bolagsskatten som för tio år sedan låg på 28% ska i Vänsterpartiets Sverige 2020 ligga på 22%. Det är en höjning jämfört med mittenregeringen (som aviserar en sänkning i sin budget) och ett steg i rätt riktning, men långt ifrån en nivå vi försvarade för några år sedan.

Flera kapitalskatter införs, men på blygsamma nivåer: Enligt ett diagram i budgeten uppgår svenska kapitalskatter idag bara till 1% av BNP, vilket är exceptionellt lågt. Med Vänsterpartiets budget blir det ca 1,5% (+28,5 miljarder), vilket fortfarande är avsevärt under genomsnittet för OECD.

kapitalskatt

Varför är vår budget så blygsam? Jag vet inte, men jag tror inte att det handlar om att vår riksdagsgrupp vill något mindre än socialism. Jag är övertygad om att våra företrädare vill det vårt partiprogram säger, men på något sätt har vi vant oss vid att ha en blygsam roll i svensk politik. Vi har fått dåligt självförtroende.

Ett specifikt område som det visar sig på är klimatområdet.

Perspektiv 2: Klimatsatsningar

I vår budget lyfter vi särskilt fram våra ambitioner för den helt nödvändiga klimatomställningen. På en särskild presskonferens några dagar innan budgetsläppet presenterade Jonas Sjöstedt våra klimatsatsningar som uppgår till 10,5 miljarder 2020, totalt 16,3 miljarder 2022. Det är således ca 1,5% av budgeten.

Tidigare i år tillkännagav Vänsterpartiet att vi anser att Sverige bör utlysa klimatnödläge. Vi är de främsta att erkänna klimatkrisen som den nationella (globala) kris det är. Men fordrar inte en sådan kris större satsningar än 1,5% av statsbudgeten?

Klimatomställningen handlar om mer än pengar, men det finns mycket som staten kan göra i form av investeringar för att ställa om hela landet. I andra länder presenterar betydligt mindre systemkritiska partier stora investeringspaket, s.k. “Green New Deals”, men än så länge är Vänsterpartiet inte ledande i något sådant initiativ i Sverige.

Varför inte? Det handlar ju inte om att vi inte förstått behovet. Min tolkning är att vi tappat tron på vår möjlighet att ställa stora krav och få med oss folk i en rörelse för de kraven.

Det tror jag är helt fel. Min bild av möjligheterna är rentav den motsatta. Vi ser levande exempel på det i den internationella vänstern och den unga klimatrörelsen. Väljarundersökningar pekar ut klimatfrågan som en av de viktigaste, och SACO konstaterade nyligen att mer än hälften av svenska akademiker – en grupp som borde kunna bidra mer till skatteintäkterna – är beredda att göra det för klimatets skull.

Men framförallt är det vår enda chans. Vi behöver tro på politikens möjligheter att förändra – annars är det kört.

Vägen framåt

Nu har jag ägnat den här texten åt att peka på problemen med nuläget. Jag vill gärna erbjuda en tydlig väg framåt och en färdig plan för ett modigt politiskt projekt, men jag har inget sådant idag. Kanske är det en “Green New Deal”, kanske är det något annat.

Det som är klart är att vi måste utforma vårt projekt tillsammans, brett i hela rörelsen. En viktig hållpunkt i detta arbete är kongressen nästa år. Då ska vi behandla dels ett nytt partiprogram, dels förslagen från Framtidskommissionen, och det är hög tid att börja förbereda sig. Därför vill jag höra vad andra tänker. Kommentera här eller hör av er till mig på något annat vis!

I väntan på mina partikamraters kloka tankar avslutar jag med ett citat ur den artikel som blev startskottet på debatten för min del:

Vi har inte råd att fortsätta strategin med att visa oss regeringsdugliga genom att ge upp krav och principer. Det är dags att vi tar täten och går före.

Share Button

En reaktion på ”Goda idéer men dåligt självförtroende

  1. Ja!!! Håller med till 100 %!!

    Det får vara slut med ”duttandet” som sossarna hållit på med sen slutet av 90-talet!

    50 miljarder för jämlikhet är bra men egentligen väldigt lite!

    Vi måste också ”vädra” ut gamla marknadsmyter!

    Slänga ut ”månglarna” ur välfärden borde vara en självklar fråga att gå till offensiven på då vi där helt klart har folket med oss!
    Hinner inte skriva mer just nu! Lunchen är slut!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *