Fem nyårslöften för vänstern

Min ledare i ETC Malmö förra veckan innehöll fem politiska nyårslöften riktade till den breda vänstern, d.v.s. allt ifrån anarkister till miljökämpar som ifrågasätter kapitalismen, från småpartiernas kommunister till socialdemokrater.

Här kommer de igen, något omformulerade för formatet.

1: Organisera dig. Det är en uppmaning som alla upprepar, men som kan kännas väldigt diffus. Jag har själv haft svårt att sätta på fingret vad som egentligen kvalificerar sig som samhällsförändrande organisering. Men i september 2015 uppstod ett utmärkt exempel: När antalet människor som flyr till Sverige plötsligt ökade kraftigt organiserade sig tusental för att ordna med mottagandet. Det påverkade mediabilden och opinionen, som hastigt förflyttades i mer välkomnande riktning.

Detta är fantastiskt uppmuntrande, även om regeringen reagerade på helt fel sätt, vilket jag skrivit om i en annan ETC-ledare. Det påminner om organiseringens potential. Nästa gång situationen uppstår ska vi vara ännu bättre förberedda, och komplettera vår organisering med en strategi och tydliga politiska krav att samlas omkring.

2: Välj organisation med hjärnan – var inte sentimental. Jag är vänsterpartist eftersom jag tror att det är den rörelse som har störst möjlighet att åstadkomma förändring i den riktning jag menar är nödvändig. Om jag någon gång får anledning att ändra uppfattning hoppas jag att jag vågar ta steget och gå vidare.

Till inte minst besvikna socialdemokrater och miljöpartister vill jag därför säga: Kämpa och förändra inifrån så länge ni kan. Men om rörelsens själ förflyttats och möjligheten att påverka inifrån krymper mot noll är det dags att lämna. Din tid, kompetens och kampvilja har större potential någon annanstans. Oavsett om det är i ett annat parti, Refugees Welcome, Allt åt Alla eller din lokala hembygdsförening.

3: Bygg allianser. Många delar av vänstern är alldeles för bra på att skärskåda andra utifrån ideologiska perspektiv – råder samsyn om hur utopin ska organiseras? Vänstern behöver bli bättre på att samarbeta utifrån gemensamma intressen – vare sig det är med religiösa samfund, Greenpeace och Rädda Barnen eller andra partier.

ID-kontrollerna på Öresundsbron är ett sådant tillfälle. Näringsliv, pendlare och asylrättskämpar har olika perspektiv och ideologiska utgångspunkter, men samma intresse: Stoppa stängningen av gränsen. Det går att organisera och samarbeta kring det intresset, utan att behöva göra upp om annat, kompromissa eller gå ifrån övertygelser.

Det samma gäller inom vänstern. Vi har inte råd med interna bråk om relativt små ideologiska skiljelinjer. Spara dem till den dag då ”solen stråla mera klar”.

4: Våga vara populistiska. Populism måste inte vara dåligt. Konflikten mellan vänster och höger är per definition populistisk – folket mot en liten elit. När ordet används som skällsord är det för att populism skrämmer dem som vill behålla status quo. Visst är dagens problem komplexa – kapital kan som aldrig förr fly undan beskattning och industrier kan flytta om facket bråkar. Men att problemen är komplexa betyder inte att konfliktlinjen är det. Lyft fram den, belys ideologiska skillnader och gör politiken relevant igen.

5: Välj huvudstrider strategiskt, men låt alla få plats. De senaste åren har delar av vänstern bråkat internt om det oklara fenomen som diffust kallas identitetspolitik. Definitionerna verkar variera från debattartikel till debattartikel, men det påstådda motsatsförhållandet är nästan alltid mellan klasskamp och kamp mot andra maktordningar, eller mellan materialism och idealism.

Visst ger olika konfliktlinjer olika stor potential att mobilisera, helt enkelt eftersom olika många berörs. Vänstern som helhet måste klara av att ta i de konflikter som kan mobilisera flest. Men det är också viktigt att inkludera alla, och att den som väljer att fokusera på annat får gehör. Ingen tjänar på att någons engagemang släcks.

Share Button