Foto: Amadeus Sepúlveda

Tredje pappamånad ingen självklarhet för V

UPPDATERING 6/3: Denna artikel är från januari, men är åter aktuell efter att det idag ”läckt ut” att Vänsterpartiet fortfarande driver egen politik istället för att passivt stötta regeringen.

Idag rapporterar SR att Vänsterpartiet kommer driva egen politik i frågan om föräldraförsäkringen, d.v.s. individualisering snarare än tredje pappamånad. Detta ramas in av den lite underliga, men så klart slagkraftiga rubriken ”V kan stoppa tredje pappamånad” (samma rubrik hade kunnat lyda ”V nöjer sig inte med tredje pappamånad” eller ”FP bromskloss för fler pappamånader”).

Genast har socialdemokrater, även sådana som håller till på vänsterflanken, gått ut med stark kritik i sociala medier mot Vänsterpartiets hållning. De verkar sakna perspektiv på ett sätt som bara kan förklaras med att de lever kvar i idén om S som politikens utgångspunkt, och att alla andra partier måste förhålla sig till detta. Så var det ju också länge i svensk politik. I deras tankevärld verkar situationen se ut ungefär såhär:

Socialdemokraterna vill ta ett litet steg på väg mot jämställdhet. Vänsterpartiet vägrar gå med på det därför att man vill ”straffa” Socialdemokraterna för att man inte får vara med och leka. På grund av sin tjurskallighet står Vänsterpartiet i vägen för jämställdhet.

Med den verklighetsbilden förstår jag att man blir arg på Vänsterpartiet. Men vad progressiva sossar behöver göra är att tänka utanför sin låda, och fundera över vilka alternativ som egentligen finns, och vilka som innebär störst steg för jämställdheten. Man kan nämligen lika gärna beskriva verkligheten såhär:

Vänsterpartiet vill gå längst i frågor om jämställdhet. S vill bara ta ett litet steg (dels för att de har lägre ambitioner, dels för att de delar dessa ambitioner med Folkpartiet). För att få med sig V måste S kompromissa, vilket antagligen skulle innebära att gå med på några andra små steg.

Sådana små, men betydelsefulla steg skulle kunna vara satsningar på förskola på obekväm arbetstid, infriande av Vänsterpartiets vallöfte om 200 miljoner till kvinnojourer (S och MP gick bara med på 100 miljoner i höstbudgeten) eller någon annan jämställdhetsreform.

I själva verket står Socialdemokraterna alltså inför två val:

  1. Stäng ute Vänsterpartiet från förhandlingar i frågan om den tredje pappamånaden, hoppas på att V röstar som S vill ändå, men ta risken att reformen inte alls går igenom om det vill sig illa.
  2. Ta med Vänsterpartiet i förhandlingarna, få garanterat igenom tredje pappamånad, men tag dessutom ytterligare steg mot jämställdhet enligt något av Vänsterpartiets övriga förslag.

Det är för mig helt förbluffande att feministiska vänstersossar i sin upprördhet nu förespråkar alternativ ett, och skyller på Vänsterpartiet för att inte rätta sig i ledet. Man kallar Vänsterpartiets hållning för ”taktik” och ”partipolitik”, när det i själva verket är ett försök att åstadkomma mer förändring.

Jag förväntar mig detta från högerflygeln inom S, som har politiska skäl att hålla V ute från inflytande. Men jag kan inte förstå hur progressiva socialdemokrater kan gå på den linjen. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att man sätter partilojalitet framför förändring.

Här finns ju en enorm chans att ta ytterligare steg, genom att dessa sossar istället slåss för alternativ två inom det socialdemokratiska partiet. Det önskar jag att de socialdemokrater som verkligen vill ha förändring ska göra.

Fotot som får illustrera pappaledighet är taget av Amadeus Sepúlveda under valrörelsen 2014.

Share Button