Dagens svenska skola ett högerexperiment (Ett år med ETC Malmö)

Nu tutar det utanför mitt fönster igen. Studentflakens återkomst påminner om att det är ett år sedan jag skrev min första ledare i ETC Malmö – tiden går fort när man har roligt. Med anledningen av årsdagen publicerar jag nedan min ledare från juni 2013, som tyvärr inte längre finns tillgänglig på ETC:s webb.

Veckorna i början av juni går att lita på. De levererar nästan alltid det första riktiga sommarvädret, med t-shirtvärme in på småtimmarna. Ännu mer förutsägbar är den dagliga dosen av tutande och sång från studentflaken. Men hockeytutor utanför fönstret är ett världsligt problem, jämfört med det besked som JB-gymnasiets ettor och tvåor möttes av bara veckor innan sommarlovet.

I maj meddelade det danska riskkapitalbolaget Axcel, som äger JB-koncernen, att skolorna inte längre är någon bra affär. De senaste åren har man tagit ut nästan en kvarts miljard i vinst, men nu minskar elevunderlaget och koncernen läggs därför ned. De flesta skolorna byter ägare, medan fyra JB-gymnasier stängs, däribland i Ängelholm och Hässleholm. Kommunernas tjänstemän får sommarmånaderna på sig att lösa situationen.

Med detta i färskt minne var Ekots lördagsintervju med Mikaela Valtersson extra intressant. Valtersson, vice ordförande i Friskolornas Riksförbund och tidigare toppnamn i Miljöpartiet, framhöll att i grunden är konkursen något positivt då den visar att konkurrensen fungerar. I dagens skolväsende är nedläggningar en naturlig konsekvens av den överetablering som är nödvändig för att skolor ska tvingas konkurrera.

Detta resonemang vilar på två väldigt problematiska föreställningar. Den första är att konkurrensen skulle ske på grundval av kvalitet. Men om JB-gymnasiet höll så låg kvalitet att det bör stängas, vad har tidigare studenter egentligen fått för utbildning? Utan att sätta alltför stor tillit till anekdotisk bevisning kan jag försöka mig på ett svar. För drygt tio år sedan var jag nämligen själv en av dem som började på det nyöppnade John Bauergymnasiet. Som bäst var det en medioker skola, med en pedagogik som lämnade många åt sitt öde. Sparkraven var tydliga. Lärarna fick slåss för att ens få köpa in matteböcker – vi hade ju elevdatorer. Skolsköterska, kurator och bibliotek saknades.

Ändå strömmade eleverna till. Inte tack vare gott rykte, utan snarare på grund av låga intagningskrav, välkända överbetyg och den bärbara dator man som elev fick låna. Under höstterminerna tillkom alltid fler som lockats av ryktet om datorspelande mellan lektionerna. Är detta den fungerande kvalitetskonkurrens som Valtersson och en majoritet av våra riksdagspartier hänvisar till?

Även i de fall där kvalitet faktiskt ligger till grund för konkurrensen innebär tilltron till den att vi accepterar ett system där det är möjligt att välja fel. Däri ligger det andra problemet. Systemet är designat för att med jämna mellanrum lämna elever i sticket, när skolan de valde visar sig inte vara nog konkurrenskraftig och måste stängas. Valtersson jämför med frisörer, men om min frisör stänger kan jag lätt hitta en ny. Om elektronikhandeln där jag köpte min TV går i konkurs får jag i värsta fall problem om jag någon gång vill reklamera. Skolan är något annat – en rättighet och en förutsättning för ett välmående samhälle.

Valtersson och hennes meningsfränder framhärdar att även kommunala skolor stänger, men det finns en viktig skillnad. Sådana beslut tas med framförhållning i öppna politiska församlingar, med möjlighet att granska och utkräva ansvar. Att göra en sådan jämförelse är att hävda att en lokal demokratisk process är att likställa med beslut i ett danskt styrelserum. Det är nyliberal extremism, och vore otänkbart någon annanstans än i det högerexperiment som är dagens svenska skola. Det är hög tid att göra det otänkbart även här.

 

Share Button