Zlatan och nationalstaten

En av veckans stora nyheter var, tyvärr, en reklamfilm med Zlatan Ibrahimovic. I ett kollage av vinterscener visar Ibra på olika sätt upp sin manlighet och därigenom, ska man förstå, även sin svenskhet. Över detta läses texten från den svenska nationalsången upp, av en Zlatan vars blotta närvaro i studion verkar ha skrämt regissören till passivitet.

Detta blev en stor grej, bland annat eftersom Ibrahimovic tidigare valt att inte sjunga med i nationalsången inför landskamper. I kombination med det vackra vinterlandskapet och dramaturgin drog den två minuter långa reklamfilmen därför ner både applåder och tårar från breda läger när den släpptes i helgen.

Själv får jag mest en känsla av obehag. Samma känsla som knappt två månader tidigare, när rapparen och Lundasonen Jason Diakité höll sitt starka tal mot rasism. Inom loppet av en vecka hade han lyckats med konststycket att först orsaka starka reaktioner med en låt tillsammans med Kartellens Sebbe Staxx, för att sedan bli hela nationens älskling när han i sitt tal svor trohet och kärlek till sitt land.

Den gången besvärades jag av en molande obehagskänsla. Den här gången satte jag mig istället och funderade över vad det egentligen är som gör att jag, och många andra inom vänstern, har så svårt för nationalsång, flaggor, trohetslöften och hyllningstal till Sverige?

Det är ju knappast så att jag tycker illa om allt som finns här och helst skulle vilja flytta någon annanstans. Det är en nidbild av vänstern som mest drivs fram av så kallade “Sverigevänner”, bättre kända som rasister.

Om man istället vänder på resonemanget blir frågan vad dessa Sverigevänner egentligen är vän av. Om det är traditionerna borde väl samma känslor frambringas av ett midsommarfirande vare sig det äger rum i Dalarna eller i Berlins Treptower Park.

Vissa säger att det är den svenska naturen, men förlorar fjällen verkligen sitt majestät när man passerar gränsen in till norge? Visst är de skånska havsvyerna vackra, men på andra sidan havet finns en spegelbild.

Själv kan jag känna stolthet över den svenska välfärdsstaten, trots att jag liksom varje progressiv aldrig kommer vara nöjd. Men det är ju arbetarrörelsens kamp och dess framsteg jag är stolt över, inte de gränser som avgränsar framgångarna geografiskt.

Nationalstaten som idé, i bemärkelsen geografiskt avgränsad suverän stat, och därmed landet Sverige, är en konstruktion som kan vara praktisk. Det är svårt att se några tydliga alternativ på hur demokrati och lagstiftning ska ordnas. Men den är ändå alltid just en konstruktion. Det finns ingen naturlag som säger att skolor ska drivas med vinstsyfte i svenska Lappland, men inte i finska Lappland. Det är ingen självklarhet att det ska vara olagligt att köpa en kvinnas kropp på ena sidan av ett sund, när det är fritt fram på andra.

Det finns mycket att vara stolt över i landet Sverige. Men man bör alltid vara medveten om vad det är man är stolt över. Blind kärlek till en konstruktion kommer alltid att vara mer begränsande än befriande.

Share Button