Foto: Sofia Sabel/SVT

SVT vinklar för att få genomslag

Följande text är min ledare i denna veckas nummer av ETC Malmö som kommer ut till prenumeranter idag. På grund av omarbetningen av tidningens hemsida publiceras inte texten där. Uppdatering: ledaren finns nu på ETC Malmös webb ändå.

Igår sände SVT tredje och sista delen av Fittstim – min kamp – serien där vi fått följa Belinda Olssons sökande efter svaret på om feminismen gått för långt. Femton år efter att hon varit redaktör för antologin med samma namn får vi veta att Belinda Olsson inte längre känner igen sig i feminismen. Den handlar för mycket om ”hen” och bara bröst, och för lite om arbetarklassens kvinnor, tycker hon.

Efter att första delen sänts lät kritiken inte vänta på sig. Även om serien avrundas bättre än den inleddes står sig kritiken även efter sista delen. Jag tror mig förstå vad Belinda Olsson försöker göra. Det finns massvis med människor som känner att feminismen inte är något för dem. Genom att utgå ifrån deras perspektiv gissar jag att hon hoppas kunna hjälpa dem närma sig feminismen.

Men vilsen mellan en snedvriden frågeställning och jakten på underhållningsvärde målar hon upp en bild som inte lär överbrygga några klyftor. En smal och skev bild, och en förlorad chans. Därför är kritiken så berättigad. Den som i public service utger sig för att söka svaret på om feminismen tappat fokus har en skyldighet att ge ett så rättvisande svar som möjligt.

Feminismen har inte tappat fokus. Den feministiska rörelsen är på frammarsch, och har idag blivit så självklar på många områden att den kan verka där utan att behöva hämta energi från bråk i kvällstidningar. Ironiskt nog är det just därför Belinda Olsson missar den.

Frågan om de oskäliga löneskillnaderna mellan könen, som Olsson saknar i dagens debatt, har aldrig försvunnit. Tvärtom tas den upp varje dag, men så länge det är regeringen Reinfeldt som styr kommer inget att hända.

På håll där politisk vilja finns görs däremot saker för att lösa problemet. Här i Malmö är lönelyftet för lågavlönade kvinnoyrken i kommunen en stolthet som jämställdhetskommunalrådet Martina Skrak (V) lyfter fram varje chans hon får. Ökat stöd till kvinnojourer och åtgärder mot diskriminering på arbetsmarknaden likaså.

Men frågor som blir vardagspolitik förlorar sitt nyhetsvärde. Det är på grund av denna medielogik som Fittstim – min kamp fokuserar på ”sprängstoff” som könsneutrala pronomen och bröstaktivism, istället för de frågor som är mest akuta för arbetarklassens kvinnor.

Dessa frågor är inte sprängstoff för att de är oviktiga eller smala, utan för att de har nyhetsvärde. De utgör nya horisonter som en växande rörelse efter lång kamp nyligen kunnat ta sikte mot. Det är helt rätt. I takt med att en progressiv feminism vinner mark måste den vidgas och ta plats även på nya håll. Och fortsätta så tills jämställdhet är uppnått.

Ekonomisk ojämställdhet är ett fortsatt problem, och därför fortsätter också kampen på den fronten. Men i takt med att vi närmar oss målet får fler och fler upp ögonen för andra former av förtryck. Det handlar inte om förlorat fokus, utan solidaritet med de systrar, bröder och syskon som kämpar mot rasism, homofobi och transfobi.

Det gör inte feminismen smalare. Det gör den bredare. Så bred att det blir omöjligt att beskriva den på tre timmar, om man även vill hinna med en intervju med antifeministen Pär Ström, stalking av Ulf Lundell och ett tal på en kompis bröllop.

Då måste man prioritera. Det är i det läget som Belinda Olsson väljer genusförskola, Femen och Pär Ström framför kampen för ekonomisk jämställdhet. Inte för att den senare stannat av, utan för att den inte skapar samma rubriker. Så värderar dagens public service historiens största kamp för mänskliga rättigheter.

Share Button