juno_SWEDEN_TITS

Inget annat än patriarkalt förtryck

Häromdagen blev det en nyhet att G E Schröders målning av den barbröstade gudinnan Juno hade plockats ner från väggen i Riksdagens gästmatsal där den hängt i 20 år. Anledningen var att vice talmannen Susanne Eberstein enligt en kommentar till TT tyckte det var svårt att sitta under tavlan med manliga gäster ”som tittar på oss kvinnor.” Hon kallade det för en feministisk fråga.

Igår skrev därför Peter Kadhammar en krönika i Aftonbladet där han lät sina läsare veta vad han tyckte om detta (spoiler: han tyckte det var löjligt.) Jag ifrågasatte krönikan på Twitter och ombads förklara mig. Så låt mig förklara.

I själva sakfrågan, d.v.s. huruvida kvinnobröst bör vara tabu finns det massvis med aspekter som kan diskuteras, och har diskuterats i evigheter. Den sexualiserade och objektifierade kvinnokroppen skriver exempelvis Michaela på hej blekk ofta om. Min kritik mot krönikan hade dock inte alls att göra med tavlan eller huruvida den borde hänga kvar eller inte, utan istället mot sättet som Kadhammar tog sig tolkningsföreträde och förminskade Ebersteins upplevelse.

Kadhammar, en man, skriver exempelvis följande om Eberstein, en kvinna, och hennes upplevelser av sexism i samband med tavlan.

Eberstein [har] visat att en så hög person inte har större tankeförmåga än vem som helst, snarare mindre.

På detta sätt vill han alltså hävda att Ebersteins upplevelse är ett tecken på nedsatt tankeförmåga. Han fortsätter sedan med en uppläxning i konsthistoria för att avdramatisera tavlan och låter meddela att inte ens i den kritiska recensionen av tavlan i 1916 års utgåva av Nordisk Familjebok fanns ”ett ord om Junos bröst”. Underförstått, ingen har stört sig på hundra år, så varför störa sig nu?

Han går vidare med ett raljant ironiserande över hur orimliga de känslor är som Eberstein berättar att hon känt i samband med att hon tagit emot manliga gäster i gästmatsalen.

Ja, man kan föreställa sig hur manliga dignitärers blickar har flackat mellan den italienska gudinnan och vice talmannen, och vilka tankar gästerna haft vill ingen anständig människa spekulera i.

Innan han avslutar med en mening som inte går att tolka som något annat än en antydan om att feminismen gått för långt hinner han med en jämförelse med statyn ”Spirit of Justice” i Washington som 2002 täcktes över med en gardin på justitieminister John Ashcrofts anmodan. Kadhammar påminner:

Det beslutet väckte skrattsalvor runt världen och betraktades som ett belägg för de nykonservativas prydhet och inskränkthet.

Genom jämförelsen verkar han alltså vilja ha sagt att Ebersteins upplevelse är värd att bli utskrattad världen över.

Det är detta raljerande, förminskande och förlöjligande som jag vänder mig emot. Kadhammar som man kan omöjligen sätta sig in i den sexism som varje dag drabbar kvinnor, och som individ kan han inte heller sätta sig in i Ebersteins individuella upplevelse. Som medmänniska är det enda rimliga därför att lita på henne när hon förklarar.

Att då fullständigt ignorera hennes egen berättelse om den upplevelsen, för att kunna skriva en ”rolig” krönika och driva med henne, är inget annat än patriarkalt förtryck. Om Kadhammar faktiskt brydde sig om sakfrågan hade det säkerligen funnits andra sätt han hade kunnat närma sig den på.

Oavsett vad man tycker om tavlan och porträtteringen av Juno, eller huruvida den bör hänga i Riksdagens gästmatsal måste vi nog vara eniga om att Kadhammars krönika är en enda lång crash course i härskartekniker.

Share Button