Tacloban_Typhoon_Haiyan_2013-11-13

Tyfonen blottar kapitalismens galenskap

Tyfonen Haiyan är en fasansfull tragedi för Filippinerna. Varje gång som naturen slår ner med sådan kraft mot dess invånare är en katastrof och ett tillfälle för mänskligheten att komma samman. Det är en krissituation där det bästa i oss efterfrågas, och vi har en kollektiv chans att leva upp till förväntningarna.

När gåvor strömmar in från människor världen över ser vi att den viljan finns. En känsla av samhörighet får individer att skicka pengar till någon de inte känner, på andra sidan jordklotet. Men katastrofhjälpen är inte bara ett kall och ett uttryck för mänsklighetens längtan efter enighet. I katastrofens efterdyningar blottas kapitalismens dysfunktion.

Stanna upp en sekund och fråga dig varför. Varför är det just pengar vi skänker? Vad ska de drabbade ha en bunt dollarsedlar till?

Frågan är så klart retorisk. Svaret är att pengarna inte är tänkta att nå fram som kontanter. De ska användas för att täcka hjälpens kostnader. Men det är ett ytligt svar, djupt under vilket den verkliga kraften i frågeställningen ligger omhuldad.

Själva syftet med pengar är att ge innehavaren möjlighet att efterfråga det som någon annan har, men inte vill ge bort gratis. Systemet där vi skänker pengar för att lindra verkningarna av en naturkatastrof, och som i ett individuellt perspektiv handlar om generositet, bygger alltså på förutsättningen att den som sitter på resurser som faktiskt behövs – mat, vatten, skydd – inte är beredd att ge bort dessa.

När en arbetare i solidaritet med de drabbade skänker en del av sin lön hamnar pengarna hos de företag, ofta i väst, där andra arbetare producerar förnödenheter som hjälporganisationerna efterfrågar. Överskottet stannar i ägarnas fickor.

Med insikt om att alla arbetare har vissa gemensamma intressen kan exemplet dras till sin spets. När katastrofen slår ner förväntas du, men även arbetaren på kemiföretaget Medentechs fabrik i England skänka en del av lönen. En biståndsorganisation använder gåvan till att köpa vattenreningstabletter, från samma fabrik. Arbetaren avstår alltså inte bara från delar av sin lön, utan kommer även att producera det hen själv genom gåvan betalat för. Ägaren av fabriken, kemikoncernen ICL med en årsvinst på en miljard dollar, förväntas inte skänka sitt lager eller offra sitt överskott. Tvärtom kan det växa till följd av katastrofen.

Tankeexemplet är så klart inget revolutionerande. Tvärtom är det just på detta sätt som kapitalismen alltid fungerat och analyserats. När pengar cirkulerar koncentreras kapital hos ett fåtal. Men systemets absurditet, som även den mest filosofiskt lagda annars kan ha svårt att sätta fingret på, blir aldrig så tydlig som i en krissituation. Inte ens när behovet är som störst sätts profitens logik ur spel.

Snudd på parodisk tecknas bilden när man väger in att katastrofen mycket väl kan vara en följd av klimatförändringarna. Det ekonomiska system som genom ständig jakt på tillväxt orsakar klimatkrisen, är detsamma som sedan utnyttjar katastrofen för att flytta gåvor från solidariska arbetare till likgiltiga kapitalister.

Kapitalismen har oss här i en rävsax. Antingen bidrar vi till dess dysfunktion när vi skänker pengar, eller så avstår vi och straffar därigenom de drabbade i Filippinerna. Jag skänker en slant och uppmanar andra att göra detsamma.

Men en långsiktig uppmaning är viktigare – ifrågasätt, organisera er, sök alternativ och jobba för att avskaffa det system som parasiterar på mänsklig gemenskap.

Foto: Eoghan Rice – Trócaire / Caritas (WikiMedia)

Share Button