Regeringsfrågan då och nu

Den 16 september 1991 satt Folkpartiets dåvarande ledare Bengt Westerberg vid middagsbordet hemma hos moderatledaren Carl Bildt. Kvällen innan hade det i riksdagsvalet stått klart att Socialdemokraterna inte skulle kunna hålla kvar vid regeringsmakten. Bildt hade därför bjudit in företrädaren för det tredje största partiet för att diskutera hur en borgerlig koalitionsregering skulle kunna se ut. Så inleddes en intensiv vecka med samtal mellan fyra partier om regeringsmakten. Det ledde fram till en förlaga till det samarbete som 13 år senare skulle återuppstå, ännu mer sammansvetsat, som Alliansen.

Tidigare i år blev vi påminda om liknande omständigheter kring bildandet av centerledda trepartiregeringen Fälldin valhösten 1976, sedan det framkommit uppgifter om hur Carl Bildt, då 27-årig politisk sekreterare, diskuterat förhandlingarna med amerikanska ambassaden. Frågan i vintras handlade om huruvida partiledarnas samtal dagarna efter valet varit hemliga i juridisk mening eller bara skett i förtroende dem emellan. Men det ingen tycktes bli förvånad över i vintras var att det överhuvudtaget skulle ha funnits hemligheter kring regeringsbildningen 1976 så sent som dagen efter valet. Idag får vi ju höra gång på gång att regeringskoalitioner bör presenteras så tidigt som två år innan ett val.

Den som ens ytligt undersöker Sveriges historia som demokratiskt land inser snart att bildandet av regeringarna Fälldin -76 och Bildt -91 var betydligt mer regel än det undantag som utgjorts av Alliansens två valrörelser. Rentav har partier nästan aldrig sedan den allmänna rösträttens införande i Sverige gått ihop inför ett val och presenterat en gemensam valplattform, förrän Alliansens bildande 2004. Istället kantas historiens berättelser om koalitions- och minoritetsregeringar snarare av motsatsen — sena förhandlingskvällar i slutna rum dygnen efter att ett valresultat fastställts.

Men trots denna historia är regeringen Reinfeldts främsta försvar alltjämt, när de ställs inför blygsamma resultat och fallande opinionssiffror, att det inte finns någon alternativ koalition ett år före val. Drabbades deras politiska historiemedvetande av en minneslucka efter en blöt valnatt 2006? Antingen det, eller så vill de skapa en falsk problembild i brist på andra sätt att bemöta kritiken.

Hursomhelst är det olyckligt hur den här bilden, som helt saknar förankring i historien, tillåts bli norm. Det finns absolut inget normalt i att partier utlovar regeringssamarbete i förväg, istället för att gå till val på sina egna program. Att ”regeringsfrågan” ens är uppe för debatt är således i bästa fall ett tecken på skev nyhetsvärdering, eller i värsta fall på journalisters ointresse av att fylla någon annan funktion än förmedlare av politiska utspel.

Att Reinfeldt kan sitta i samhällsprogram i TV och oemotsagd av programledare formulera den här frågeställningen är mer än förvånande. Ännu värre är det att den mest återkommande frågan i intervjuer med oppositionsföreträdare handlar om vem de tänker samarbeta med efter valet. Det är självklart inte journalistkårens roll att bemöta politiska argument, men är det orimligt att förvänta sig ett kritiskt förhållningssätt till historielösa problemformuleringar? På samma föredömliga sätt som när man åtminstone försöker fjärma sig från Sverigedemokraternas skeva perspektiv i invandringsdebatten.

För om vi bara väljer att se regeringsargumentet i sitt historiska sammanhang blir det snabbt uppenbart att det i första hand är en bricka i ett politiskt spel. Då kan vi gå vidare, och låta debatten handla om respektive partis politik istället. Det borde rimligtvis vara mer intressant, och relevant, när vi går till valurnorna nästa år.

Share Button