Budgetbråk i Sverige och USA

Jag befinner mig för tillfället i New York på vad som skulle kunna kallas semester, men åtminstone dagtid mest liknar vardagen i Malmö. Endast eftersom jag råkar befinna mig här frågar vänner hemifrån mig vad det är som händer med USA:s så kallade ”shutdown” till följd av budgetbråket i parlamentet.

Tyvärr har jag inte satt mig in mer i frågan än via svensk media. Däremot har jag sett hur det gjorts liknelser mellan det som just nu händer i USA och det utskottsinitiativ som tagits i den svenska Riksdagen för att stoppa delar av regeringens budget. Sådana liknelser är en fråga som jag gärna fördjupar mig i.

Barack Obamas främsta vallöfte när han ställde upp i presidentvalet 2008 var den omfattande sjukvårdsreform som av media kom att kallas Obamacare. Republikanerna har hela tiden motarbetat denna reform genom kampanjer och i parlamentet. Inför höstens budget annonserade man att man inte kommer att rösta igenom statsbudgeten om inte demokraterna går med på att skära i Obamacare. Därför står budgetförhandlingarna nu stilla, trots att redovisningsåret inleddes den 1 oktober. Detta gör att det saknas en budget och således pengar för statens utgifter.

I Sverige är situationen liknande i formellt parlamentariskt avseende, men samtidigt väldigt annorlunda. Minoritetsregeringen Reinfeldt vill genom sin budgetproposition för 2014 införa två stora skattesänkningar. Den första utgörs av det femte jobbskatteavdraget, för vilken Alliansen har en majoritet i Riksdagen tillsammans med SD.

Den andra skattesänkningen består av en höjning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt, alltså den högre marginalskatt som endast höginkomsttagare betalar. Denna skattesänkning, för löntagare som tjänar mer än 36 000 kr per månad, saknar däremot majoritetsstöd. Därför har de rödgröna partierna nu annonserat att de kommer att lägga ett förslag efter budgetomröstningen för att sänka skiktgränsen igen, om inte regeringen går med på att ändra sin budget. Man gör detta med vetskapen att det finns majoritetsstöd för förslaget i och med Sverigedemokraternas motstånd till skattesänkningen.

Precis som i USA är det främst oppositionen som får ta kritik för situationen. Kritiken handlar dels om att göra gemensam sak med SD, dels om att förändra en liten del av en budget som utformats som en helhet. Till skillnad från den i USA mer legitima kritiken mot Republikanerna finns det dock en mängd omständigheter som gör borgerlig kritik mot det rödgröna initiativet helt tandlös.

Att samarbeta med Sverigedemokraterna

Många borgerliga debattörer har kritiserat S, V och MP för att genom sitt gemensamma förslag samarbeta med Sverigedemokraterna, eftersom förslaget läggs fram med vetskapen att SD antagligen kommer att rösta för det i Riksdagen. Man menar att de rödgröna därigenom brutit ett löfte om att aldrig ge SD inflytande.

Det som gör denna kritik så befängd är att hela den borgerliga minoritetsregeringens existens vilar på ett passivt stöd från SD, samtidigt som stora delar av deras politik dessutom kan drivas endast tack vare aktivt stöd från samma parti.

Att SD kan tänkas rösta för ett förslag innebär varken ett samarbete eller en anledning att inte lägga fram ett sådant förslag. Vart och ett av de rödgröna partierna driver sin egen politik i riksdagen, ibland genom gemensamma initiativ. Ett fåtal av dessa får stöd av SD, precis som betydligt fler av Alliansens förslag.

Detta innebär inte att SD får något inflytande över Socialdemokraternas, Vänsterpartiets eller Miljöpartiets politik, eftersom dessa aldrig förhandlar med SD.

Att rubba budgeten

Den punkt där regeringen själva fokuserat sin kritik mot initiativet är att det innebär en liten förändring i en stor budget som lagts fram som en helhet och där alla delar är beroende av varandra. Man har anfört att det skulle vara oansvarigt att ändra en liten del av budgeten, med antydan om att det skulle kunna innebära att andra delar av budgeten påverkas negativt.

Detta framstår dock som en aning ogrundat när man inser att skattesänkningen är en kostnad på tre miljarder i minskade skatteintäkter, och att det rödgröna förslaget om att riva upp denna sänkning alltså innebär tre miljarder i tillskott.

Kritiken hade varit befogad om förslaget handlade om en ofinansierad utgift eller skattesänkning som riskerade att sätta budgeten ur balans. Nu är situationen dock tvärtom sådan att regeringen lånar pengar för att sänka skatten, och förslaget om att riva upp tre miljarder i skattesänkning innebär att lånet blir mindre. Det är alltså tvärtom mer ansvarsfullt enligt den definition som åtminstone tidigare varit Anders Borgs egen.

Det folkliga stödet

En viktig poäng i sammanhanget är att regeringen saknar stöd i opinionen för sina skattesänkningar, enligt en mängd undersökningar som presenterats den senaste tiden. Förutom att de inte ens har egen majoritet i Riksdagen har deras förtroendesiffror förändrats rejält och i undersökning efter undersökning prioriterar svenska folket en förbättring av välfärden framför ytterligare skattesänkningar.

Detta gör det demokratiskt motiverat att lägga fram ansvarsfulla förslag som stämmer bättre överens med opinionen och söka majoritet för dessa i Riksdagen. Det utgör också en skillnad mellan det som just nu sker i USA, och den i jämförelse bagatellartade striden som utkämpas i Sveriges Riksdag. Medan oppositionen i Sverige tycks ha folket med sig anser den amerikanska befolkningen att Republikanerna bär den största skulden i budgetbråket där de försöker störta en reform vars innehåll en majoritet av befolkningen dessutom stödjer.

Den mest avgörande skillnaden handlar dock om ”spelet.” Medan den svenska oppositionen aviserat att de planerar lägga ett förslag om en enskild skatt använder Republikanerna i USA hela statsbudgeten som gisslan. Republikanerna vägrar tjurskalligt godkänna budgeten om inte Demokraterna går med på att begränsa Obamacare, trots att de två egentligen inte är kopplade till varandra.

I Sverige kommer budgeten antagligen att gå igenom, varpå en liten ändring i efterhand eventuellt kommer att behandlas av Riksdagen och kanske vinna bifall. Det hela är väldigt odramatiskt, och innebär varken ett samarbete med SD eller att ”förtroendet för den ordnade svenska budgetprocessen” riskeras.

Share Button