Att vara bäst är aldrig ett argument mot framsteg

Idag skriver min kloka vän Michaela ett inlägg för att slå hål på myten om Sverige som världens mest jämställda land. Det är alltid väldigt tröttsamt när detta påstående används som ett argument mot fortsatt kamp för jämställdhet, och som Michaela visar är det dessutom fel.

Jag är övertygad om vår enighet i synen på denna typ av argumentation. Ändå vill jag utveckla en dimension som hon berör, eftersom jag menar att det är den allra viktigaste när det handlar om att bemöta den här typen av argument.

I vår kapitalistiska värld influeras mer och mer av våra institutioner, normer och tankesätt utav nyliberala ideal. Förebilden är näringslivet, där det innebär en mängd konkurrensfördelar att vara störst, ha bäst produkter eller göra högst vinst. Att vara bäst leder helt enkelt i sig till ytterligare vinst, vilket är syftet med en näringsverksamhet.

Inom de rörelser som strävar efter jämlikhet är det dock absolut nödvändigt att värja sig från den här typen av tänkande. Ingen rättviserörelse kan baseras på konkurrens. För att någon ska kunna vara bäst krävs det per definition att andra är sämre. Att konkurrera är därför helt kontraproduktivt för den feministiska rörelsen liksom för vänstern, vars mål är jämlikhet – för alla. Detta är intuitivt en självklarhet för de allra flesta, men tävlingen smyger sig tyvärr ändå in i retoriken.

Det viktiga är inte att vara bäst, utan att förbli progressiv. Att ständigt sträva efter att bli bättre. Att ta steg efter steg för att närma sig verklig jämlikhet. I det perspektivet blir retoriken om att vara ”mest jämställd” ännu farligare. Den vars fokus förskjuts till att vara bäst riskerar att glömma att det inte är ett mål i sig.

När någon ställer våra framsteg i relation till andras, och som argument mot fortsatt förändring påstår att vi redan kommit så långt, kan det vara skönt att påpeka att vi faktiskt inte kommit längst. Det kan vara effektfullt med förebilder som bevisar att det går att bli bättre.

Men det absolut starkaste och viktigaste svaret är ändå detta. Även om vi vore bäst så är vi inte framme. Och hade vi varit det, så vore vi ändå inte nöjda förrän alla står där med oss.

Share Button