Sökandet efter mittenväljarna

Inom marknadsföring kallas det positionering. Att utifrån konkurrenterna hitta en position där man kan vinna mark. För snart åtta år sedan visade Schlingmanns nya moderaterna med all önskvärd tydlighet att det fungerar inom politiken också – så väl att det höll i sig fyra år senare då Reinfeldt som första moderata statsminister i historien fick bilda regering för andra mandatperioden i rad.

Nu har Socialdemokraterna bestämt sig för att försöka slå moderaternas i deras egen paradgren. Det är inte om jobbpolitiken eller de sunda statsfinanserna som striden ska utkämpas. Det är på PR-arenan. Konkreta politiska förslag och hårda argument underordnas vikten av att framställa sig själva på ett sätt som man tror kan attrahera väljarna.

Det är med denna insikt som man bör betrakta hur S gång på gång tycks slå nya rekord i att säga ingenting, som nu senast om hur man vill göra med friskolorna. Det handlar så klart inte om att det inom partiet saknas politiska idéer. På kongressen förekom tvärtom radikala förslag, som däremot inte vann gehör. Många av de frågor som andra partier idag driver borde dessutom vara självklara S-frågor egentligen. Men det passar inte in i strategin.

Den handlar istället om positionering. Så länge Vänsterpartiet driver frågan om förbud mot vinstuttag i välfärden och andra vänsterfrågor så slipper S göra det. Strategerna har insett att inte finns något att vinna på att slåss om den positionen, eftersom de räknar med Vänsterpartiets stöd ändå. Detsamma är sant när det gäller Miljöpartiet och klimatpolitiken.

Då återstår mitten. Det där området på den politiska kartan där det fungerar utmärkt att se på ideologi som något förlegat. Där det som brukar kallas “regeringsduglighet” blir den viktigaste politiska frågan, eftersom alla sakfrågor delegerats åt höger och vänster. Där verkar S-strategerna nu hoppas på att finna det stöd som behövs för att komma tillbaka till makten.

Det är så klart tragiskt. Det är förödande för svensk politik att det politiska spelet för varje val som passerat blivit viktigare och viktigare, medan ideologin – att faktiskt vilja något – förpassats till dåtiden. Debatten stagnerar, och även den minsta gir åt höger eller vänster uppfattas som extrem.

I det här klimatet frodas den verkliga extremismen. Den framstår som den enda motvikten till vad som uppfattas som en alltmer sammansvetsad klump i mitten. Den befängda sjuklöverretoriken vinner mark.

Men i ett samhälle som längtar efter förändring kan frustrationen över politikens oförmåga att visa vägen också inspirera nya gräsrotsrörelser. Under våren och sommaren har hela Sverige fått bekanta sig med grupper som Pantrarna, Megafonen och Alby är inte till salu. Alla har de startats underifrån som en reaktion på politikens ohörsamhet för folkviljan – de utgör själva definitionen av gräsrötter. Men socialdemokratin himlar med ögonen och ångar på i mittfåran.

I retrospekt kommer det kanske att visa sig vara just detta som blev socialdemokratins fall. När man tappade förankringen i folket, och under decennier av sökande efter “mittenväljarna” drev så långt ut på den blå oceanen att man inte förmådde hitta tillbaka.

Visst är det sant som Socialdemokraternas strateger insett. För att på riktigt kunna representera gräsrötterna så måste man först ta det där steget åt vänster som de fruktar. Men tänk om deras rädsla är obefogad. Tänk om det ska visa sig att man satsade allt på att härma moderaterna, men missade att deras vinnarkoncept kanske inte främst var rörelsen mot mitten – utan rörelsen åt vänster.

Ovanstående är en ledare som jag först skrev för publicering i ETC Malmö, men sedan valde bort till fördel för ett annat ämne (i tidningen på fredag). Efter att ha läst Anders Sundells pedagogiska genomgång av det fenomen jag diskuterar ovan väljer jag att istället publicera texten här som ett komplement till den diskussionen.

Share Button