Svinet som var jag

Idag är den 8 mars, Internationella kvinnodagen. På denna dag, som handlar om att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnoförtryck, likväl som att samla feminister i kampen mot patriarkatet, publicerades på whinar.se ett rörande blogginlägg om förtryck i en nära relation. Det var en oerhört stark text, om skamkänslan över att ”låta sig förtryckas” i destruktiva relationer, och med en systerlig slutkläm som gav mig som utomstående en hoppfull tår i ögonvrån. Starkast för mig personligen var dock hur jag själv kunde känna igen mig – som svinet.

Även om dagen idag bör och ska handla om kvinnors situation i det patriarkala samhället vill jag ändå berätta en högst personlig berättelse utifrån min roll i detsamma. Den kan läsas som en syndabekännelse, ett erkännande av personligt misslyckande eller en ursäkt, men ska absolut inte misstas för någon självömkan över ”mannens utsatta roll i machokulturen”.

I samtal med en före detta flickvän fick jag nyligen berättat för mig ur hennes perspektiv hur jag betett mig i den kärleksrelation vi hade som cirka tjugoåringar. Hon berättade om hur jag upprepade gånger hånat, förlöjligat och dubbelbestraffat henne under vårt relativt korta förhållande. Chockad och med stor skam tog jag emot det här vittnesmålet om ett yngre, öppet förtryckande jag. Vem var han? Är han jag? Impulsen var som så ofta att slå ifrån mig och ifrågasätta hennes verklighetsbild, men de många åren som passerat hjälpte mig hålla precis tillräckligt mycket distans för att kunna lyssna utan att värja mig.

Hon berättade om hur jag kritiserat hennes utseende, sagt att hon minsann inte hade något speciellt. Hur jag antytt att hon inte var tillräckligt smart eller allmänbildad, men när hon tittade upp ur tidningen vid frukostbordet för att berätta något var jag ointresserad. Att hon var osäker var jag antingen inte lyhörd nog att förstå, eller så struntade jag i det – all form av positiv bekräftelse uteblev. Även jag bar på mycket osäkerhet, men med den avgörande skillnaden att medan hennes blev ett sökande efter bekräftelse, yttrade sig min i form av elaka kommentarer och härskartekniker.

Att få höra om detta var en kalldusch, och ytterligare skamligt är att jag själv inte kan komma ihåg de flertal exempel som hon återgav. Hade jag verkligen handlat på detta förkastliga vis på impuls och utan eftertanke? Var det en naturlig del av min personlighet på den tiden, för hur annars skulle jag ha kunnat glömma?

Medan det i vår relation inte förekom det tvång och våld som berättades om på whinar.se, är det ändå samma förtryck som tar sig (delvis) annorlunda uttryck. Ett förtryckarbeteende som fortplantar sig från man till man och förstärks genom inslag i vår kultur och fostran, tills det bevisligen blir så naturligt att någon som bara ett par år senare ska komma att kalla sig feminist kan utöva uppenbart förtryck helt utan eftertanke.

Jag tänker ofta på hur de sammanhang som jag hamnat i som vuxen hjälpt mig till insikter som gjort mig till en bättre person, och hur tacksam jag är över det. När jag görs uppmärksam på den här typen av mörker från mitt begynnande vuxenliv förstärks den känslan av tacksamhet mot alla i min omgivning idag som, antagligen utan att veta om det, hjälpt mig förstå mer om de strukturer som påverkar oss. En förståelse som gjort mig mer självkritisk och ödmjuk, och som förhoppningsvis gör att jag aldrig upprepar den här typen av beteende igen.

Men mest av allt får det mig att tänka: Vad saknades i min dåtid och i min uppväxt som gjorde att jag utan självkritik kunde bete mig så? Hur kan jag (och vi) använda den här insikten för att motverka strukturen?

För mig är det uppenbara svaret att synliggörandet och medvetenheten måste öka. Idag besitter jag en normkritik och en analys, som är långt ifrån fulländad, men som ger mig verktyg att i varje interaktion med andra människor fundera över könsrollernas inverkan. Dessa verktyg måste göras tillgängliga för alla – även utanför den feministiska rörelsen. Det måste vara skolans, medias, samhällets i stort och ytterst politikens ansvar.

Det är inte synd om män i patriarkatet, och det åligger varje enskild man ett personligt ansvar att i solidaritet med kvinnorörelsen motverka de strukturer som gör honom överordnad kvinnor. Men vi måste också tillsammans arbeta för att nästa generations män inte ska fostras in i den roll som vi gavs, och som motverkar den feministiska kamp som dagen idag är till för att uppmärksamma.

Min f.d. flickvän och jag har idag en god relation som vänner, om än på distans. Jag är tacksam för att hon valde att inte hålla detta inom sig, och känner att det samtal som följde efter att hon berättat ytterligare förstärkte vår vänskapsrelation. Att jag överhuvudtaget vågar skriva detta är tack vare hennes uppmuntran.

Share Button