Den omöjliga sextimmarsdagen är möjlig

En fråga som arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen länge haft gemensamt är en förkortning av normalarbetstiden till 30 timmar per vecka, med bibehållen lön. Motståndare är alltid snabba att hävda att det är omöjligt, eftersom det skulle bli för dyrt för företagen om de tvingas anställa fler för att utföra samma mängd arbete som tidigare.

Men samma argument har använts förut – när åttatimmarsdagen infördes 1919, liksom när lördagar slutade vara vanliga arbetsdagar 1971, och arbetsveckan därmed blev 40 timmar istället för 48. Saker som vi tar för självklara idag. Motargumenten var felaktiga då, och det krävs inte mer än enkel matematik för att visa hur de är irrelevanta än idag.

Det kritiker ofta missar, eller väljer att inte bemöta, är att arbetstidsförkortningen inte behöver ske över en natt. Ett förslag som ofta lyfts fram är att den ska ske över tio år, exempelvis i tio steg, en timma per år.

I snitt innebär det en arbetstidsförkortning på ungefär 2,8% per år. Av en händelse motsvarar det exakt den reallöneökning som tjänstemän fått i snitt varje år sedan mitten av 90-talet, medan arbetare haft en något svagare utveckling. Ifall arbetande människor skulle kunna tänka sig att i tio år avstå reallöneökningar och alltså bara få sin lön justerad för inflation, i utbyte mot mer fritid, är reformen således redan så gott som finansierad.

Som socialist ser man emellertid att det naturligtvis finns utrymme för mer än så. Den blygsamma löneutvecklingen för låginkomsttagare återspeglas nämligen inte alls bland höginkomsttagare, som fått ett betydligt större påslag de senaste decennierna. Dessutom har vinstandelen i ekonomin ökat – d.v.s. löneutvecklingen har stått tillbaka till fördel för ökade företagsvinster. I underbetalda yrken som sjuk- och undersköterska, lärare m.fl. är reallöneökningarna viktiga för uppvärderingen av yrket. Detta är inte minst en jämställdhetsfråga, då dessa lågavlönade yrken ofta är kvinnodominerade.

Lyckligtvis skulle det antagligen finnas utrymme för att finansiera reallöneökningar för lågbetalda även under åren då arbetstiden sänks. En arbetstidsförkortning skulle nämligen sannolikt inte bara leda till att arbetslösheten sjunker, utan även sjuktalen. I takt med att dessa effekter får positivt genomslag i den offentliga ekonomin frigörs resurser som istället kan satsas på att höja låga inkomster, inte minst i offentlig sektor och kvinnodominerade LO-yrken generellt.

Den påstått omöjliga arbetstidsförkortningen är alltså fullt möjlig att genomföra, om politisk vilja finns. Kanske är den rentav nödvändig, i en tid då vi effektiviserat bort så mycket arbete att det inte längre räcker åt alla, samtidigt som vi fortfarande är beroende av lönearbete som försörjningssystem. Med sex timmars arbetsdag delar vi på bördan, med mer fritid till alla som arbetar heltid, och sysselsättning åt fler, som resultat. Samtidigt tar vi ett steg bort från idén om att ”skapa arbete” för arbetets skull, vilket alldeles för ofta innebär att arbetstillfällen prioriteras framför etik, miljö och rättvisa.

Share Button