Den borgerliga utopins baby

Jag läser Nike Markelius på DN kulturdebatt den 20/1. Får en inblick i vardagen för dem som av vissa kallas prekariatet – de otrygga, utlämnade. De som genom subtila undertoner porträtteras av regering och samhälle som parasiter på den svenska välfärden. De som måste underkasta sig arbetslinjens krav på arbete även där inget arbete finns, och förnedrade bli behandlade som barn i olika arbetsmarknadsåtgärder. De som ändå gör det, eftersom rädslan för att inte kunna försörja sina barn är värre, och socialbidragets stigma större.

Samtidigt som jag läser om detta befinner jag mig i motsatt situation. Jag är en högavlönad, framgångsrik, selfmade man med F-skattsedel. Den där typen som jobbcoacherna försöker omforma arbetssökande till. Jag har skapat mig mitt eget jobb och min egen karriär. Det gör mig till Allianspolitikens omslagsmodell, den borgerliga utopins baby.

Jag tillhör nämligen dem som vissa kallar entreprenörerna. Småföretagarna. De som ”bygger välfärden” och “skapar arbete”. Det är mig, och andra i samma privilegierade situation, som Alliansens skattesänkningar och reformer främst har gynnat. Mer än hundra tusen om året mer i plånboken, och min gräddfil ser ingen ände. Man måste ju belöna de som är driftiga och ambitiösa på arbetsmarknaden, låter det. Som en morot för de andra, de som kanske rentav är mer intresserade av annat än framgång i yrkeslivet.

Men vad är det då för stor bedrift jag lyckats med för att förtjäna detta gullande från regeringen? Vilken är min stora uppoffring? Svaret är, nästan ingen alls. Det är slumpen mer än något annat som givit mig de här möjligheterna. Jag hade turen att som 12-åring intressera mig för något som tio år senare skulle komma att efterfrågas enormt. Jag jobbar med min hobby, har nästan total frihet, och får betalt i orimliga summor i relation till den nytta jag skapar för världen. Att jag som 26-åring tjänar mångfalt mer än min industriarbetande mamma, när lederna i hennes händer nu ger upp sista året innan pension, är ett hån. Men jag jobbar med reklam, och kapitalismen älskar mig för det. Mer än jag själv gör, men jag fortsätter, för det är tryggt.

Kanske befinner sig min situation någonstans mellan regel och undantag. Självklart finns det många småföretagare som kämpar, och det är viktigt med politik som erkänner detta. En samhällsbild utan företagande är det svårt att försvara, för företagare behövs. Men jag önskar att vi kunde lyfta perspektivet och tänka större än så – fundera på om lönearbetet verkligen är så viktigt att vi ska låta det sortera in människor i fack av olika värde. Bilden av både företagare och arbetslösa måste nyanseras.

För medan en inkomstlös musiker som skapar kultur och uppfostrar två barn blir förnedrad, ökar jag försäljningen av någon onödig pryl i plast och blir hyllad. Varför är det så? Även om den som är arbetslös bara skulle sitta på sin ända framför teven, bidrar hen åtminstone inte till den konsumtionshets som får jordklotet att skrika om nåd. Så varför ska just att sakna anställning vara så skamfyllt?

Arbetslösheten är ett verkligt problem och det behöver lösas. Men grunden till problemet är inte människors ovilja att arbeta, och lösningen är inte att skrämma folk med otrygghet. Det faktiska ”problemet” är att det inte finns lika mycket som måste utföras idag som det fanns igår. Vi har effektiviserat bort hela yrkesgrupper med ny teknik och ökad produktivitet. Det går till en gräns att blåsa upp ekonomin som en ballong och producera mer, konsumera mer och slänga mer, men vad tjänar vi egentligen på det? När våra skattepengar går till att betala en Fas 3-arrangör för att låta arbetslösa måla en stol och sedan måla den igen, istället för till vård och skola, är det ett symptom på en sjuk syn på arbete.

Låt oss tänka om när det gäller lönearbetets inbillade egenvärde. Låt oss istället för att peka ut våra medmänniskor som hjältar eller parasiter dela på det arbete som finns, och den fritid som blir över. Då kanske vi slipper ha ett samhälle där vissa dör i förtid av fattigdom, medan andra på sin dödsbädd ångrar bittert att de arbetat så mycket.

Share Button
  • Fredrik af Trampe

    Bland det bästa jag läst på länge! Underbart med människor som ser nyanserna och inte har pålarna bergfast nedslagen på den ena eller andra sidan //Reklamresearchern

  • Bara att hålla med Trampe. Reflekterande och insiktsfullt.

  • Bra formulerat och väldigt viktiga reflektioner som vi borde tala mera om i stället för att diskutera en massa ytligt trams som pepparksgubbar m.m.

  • Så bra, insiktsfullt och klart skrivet om kärnan i problemet!

  • Mattias Bengtsson

    Väldigt klokt Richard!

  • gudadottern

    Dags att starta det nya Partiet. Ett enkelt Parti där kärnan lyfts fram- kapitalismens förfall och det nya samhället där vi alla får dela syster och broder-likt ( vad heter hen på syskon-språk?) på kakorna i burken. ”Det ska räcka till alla” —så säger vi ju till barnen att bero på dela rättvist. Så varför ska inte vi vuxna kunna göra likadant? Så enkelt och smidigt det skulle kunna vara! Bort med allt krångel, manipulation, intriger, morotar och piskor, kontroll, rädsla, tävlande. Vi kan kalla det Barnens Parti – då det ska vara barnens framtid i fokus:-)

  • Peter Soderbergh

    Väldigt bra. Finns många speglar i din text jag kan spegla mig i. Jag är båda perspektiven, samtidigt.

  • En roest i ”moerkret” som jag har laemnat. Jag var sjaelv en foerebild i Sverige. Invandraren som blev TV-chef och en av de hoegst avloenade journalister i landet. Men Sverige blev ett land som jag inte leangre ville bo i, ett land daer solidarited blev ett skaellsord, och jag bor nu i Sydamerika.

  • Varmt och fint skrivet, vacker tanke och framförallt genomförbar.
    Så, vart börjar vi?

  • Pingback: Fördelning av arbete « The Starting Point()

  • Caín

    Stort stort tack.
    En arbetslös självlärd musiker.

  • Det tråkiga är att Rickard tar girigt emot den lönen marknaden har bestämt att han skall ha, Det är Inte regeringen som gör det, de bestämmer skatter och bidrag, och Rickard kan ju göra som många gör betala den delen till det, eller där han tycker det gör nytta. Skattelättnader har gjort att människor med löner mellan 10 000 – 25 000 har märkt en stor skillnad. Det märkligaste är dock att en feminist och socialist jobbar i kapitalismens tjänst med reklam för konsumtion och när Richard blir privat kritiserar hen den ökade konsumtion som hans eget arbete bidrar till. Jag tycker att ett stycke mer ödmjukhet är att be om, annars tycker jag artikeln är läs och tänkvärd.

    • richardolsson

      Tack för din kommentar. Låt mig se ifall jag kan bemöta den.

      Problemet som du belyser är verkligt, och allt annat än nytt för mig. Jag har funderat mer eller mindre varje dag sedan jag halkade in på den här banan på huruvida jag kan stå för det jag gör. Det är inte svartvitt, och ibland tackar jag även nej till jobb, exempelvis sexistisk reklam och tobaksreklam. Jag trodde faktiskt att mitt dåliga samvete, som ibland tagit sig extrema uttryck, skulle lysa igenom i texten. Jag tycker det är tråkigt att du uppfattar att det saknas ödmjukhet, men tar åt mig.

      Jag skulle kunna välja livet som arbetslös istället, och med lite tur kanske få ett jobb där jag sedan kan anses ha återproletariserat mig. Det skulle antagligen imponera mer på många marxister. Men jag har varit för feg och för bekväm, och har valt att hålla fast vid min försörjning under tiden som jag funderar på vad jag borde göra istället. Jag hoppas att jag funnit en väg nu, och att jag inte kommer att vara i reklambranschens tjänst mycket längre.

      När det sedan gäller pengar blir diskussionen extra svår. Först vill jag rekommendera att du läser mitt senaste blogginlägg angående påståendet att lågavlönade märkt en stor skillnad: http://politik.richardolsson.se/2013/01/reinfeldt-mamma-och-jag/

      Sedan stämmer det som du säger att jag skulle kunna ta mindre betalt än andra med samma spetskompetens. Ännu hellre skulle jag kunna jobba mindre och vara nöjd med mindre. Däremot stämmer det inte som du försöker göra gällande att regeringen inte har någon kontroll över min disponibla inkomst. Det påstående om 100 000 kr extra i plånboken som jag gör i texten ovan rör direkta resultat av skattepolitiken, d.v.s. med exakt samma omständigheter i övrigt hade jag innan regeringen Reinfeldt betalat 100 000 kr mer till statskassan. Du nämner att jag skulle kunna göra det nu också, men det stämmer inte. Skatteverket tillåter överbeskattning lika lite som underbeskattning. Se exempelvis: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/omojligt-att-betala-mer-i-skatt-battra-skanka-pengarna_6263314.svd

      Av mina hundra extra tusenlappar skänker jag istället varje år ungefär hälften, varav den största enskilda delen är i form utav Spillkråkestipendiet, som du kan läsa mer om på http://spillkrakan.nu/stipendiet om du är intresserad.

      Det är inte synd om mig, vill jag göra tydligt, ifall det verkar som om jag tycker så någonstans. Jag har ett extremt priveligierat liv idag, som jag fått nästan gratis, och som ger mig ekonomisk trygghet, erkännande och självförverkligande. Jag skäms ofta över min position, och jag tycker att ett mått av skam är rimligt, men jag tycker inte att en människas yrke är det enda som är relevant, eller ens nödvändigtvis det mest relevanta, när dennes gärning som helhet ska bedömas. Därför har jag, även om jag skäms över delar av mitt yrke, hållit fast vid min försörjning och valt att jobba politiskt vid sidan av lönearbetet istället.

      Jag är glad att du uppskattade artikeln, hursomhelst!

  • Dante

    I förlängningen borde det vara logiskt att du bytar bana och jobbar ännu mer med humanistiska värden. Att casha in en fet inkomst på producera sånt som du i själva verket motsätter dig själsligt kostar nog mer än den inkomst du gör i slutändan. Personligen riskerar jag hellre tinnitus som musiklärare och att få sitta av mina sista ”fattiga” dagar i en liten lägenhet framför en välbärgad tillvaro vars arbete utgått från den onödiga okontrollerbara smegma som reklam idag är.

    Originell syn att det är politikers fel att vår tillvaro rämnar. Ska vi sluta gräva vår egen grannes grav så börjar allt arbete med och hos oss själva. Vi räddar inte många genom att reformera en regering. Vi räddar ALLA genom att hjälpa oss själva och andra. Vart finns dessa verktyg? Inte är det snabbfixen att kasta pengar för att få tyst på en hungrig, ensam människa som de röda jämnt kör med. Inte heller stavas det fas 3. Det finns inte EN lösning på allas problem, detta är problemet. Människan är så ”originell” att vartenda fotsteg skall vara unikt. Vi är sannerligen ett sorgligt släkte.
    Knappast ligger svaret heller hos den intellektuellas förmåga att få just sin åsikt sprid åt tusentals andra på facebook.

    Bullshit walks, närmare än så kommer inte jag sanningen här…

    • richardolsson

      Jag håller med om vissa av de saker du skriver, men ställer mig frågande till andra. Visst är det viktigt att varje individ agerar solidariskt, men för att det ska vara realistiskt krävs ett samhällsklimat och en struktur där solidaritet uppmuntras och närs. I det borgerliga och nyliberala samhället anses det vara varje individs skyldighet att skaffa sig ett bra liv, även om förutsättningar saknas. Det fostrar ett konkurrenstänk och en tävlingsanda som är nödvändig för individens välstånd, men som står i direkt motsättning med solidaritet, vilket istället bygger på rättvisa och idén att alla mår bättre när ingen mår dåligt.

      För att kunna förändra samhällets klimat krävs kontroll över de formella strukturerna, d.v.s. exempelvis lagar och ekonomiska styrmedel. Sådan kontroll kan bara en demokratiskt vald majoritet ha, och därför krävs en viss regering och riksdagsmajoritet för att sådan politik ska kunna drivas. Att hävda att människors tillvaro skulle vara opåverkad av politiskt styre verkar underligt i mina ögon, och ”originellt” om något.

  • Guest

    precis, vart börjar vi?

  • daveBrutus

    Bra där! Lönearbete är ingen naturlag. Men att stötta sin nästa är!

  • suslof

    Det är så trösterikt att läsa dina texter. Du borde nå ut till flera. inte minst till politiker.

  • Stefan K

    Jag driver själv företag som anställer folk som är invandrare eller har varit arbetslösa, och försöker hjälpa folk som har det svårt när jag kan. Jag har jobbat på fabrik och jag har varit arbetslös. Jag har stor respekt och till och med beundran för de som befinner sig utanför arbetsmarknaden men som ändå kämpar varje dag för att komma in.

    Tror du på fullaste allvar att alliansen ser på arbetslösa som parasiter? Då får du vara beredd på att avfärda mig och alla andra alliansröstare som konsumtionshetsande egoister.

    Du snuddar vid väsentliga frågeställningar om den ökade produktivitetens långsiktiga påverkan på arbetsmarknaden, men dessa tankar verkar överskuggas av en socialistisk 30-talsretorik. Ditt inlägg ovan riskerar därför att aldrig bli något annat än ett internt självförsvarstal gentemot övriga partikollegor som på allvar tror att ”kapitalismen” älskar dig för det du gör.

    Det tycker jag är synd, eftersom arbetsfrågan och långsiktighet i densamma grundas på principiella frågeställningar som ligger ovanpå all partipolitik.

    • richardolsson

      Tack för din kommentar, och ursäkta att svar har dröjt.

      Jag har berört arbetskritik och diskuterat en förkortning av normalarbetstiden utifrån ett mer tekniskt perspektiv tidigare, om du föredrar det över det som du i det här inlägget uppfattar som förlegad retorik. Läs således gärna följande, om du vill. http://politik.richardolsson.se/2013/01/den-omojliga-sextimmarsdagen-ar-mojlig/

      Vad det gäller bilden av bidragstagare och arbetslösa som parasiter så är den just det – en bild och ett porträtterande. Huruvida allianspolitiker ser på dessa människor som parasiter vet jag inte, men det är inte heller det som mitt inlägg handlar om, eller ens hävdar. Det som jag däremot tar upp i korthet är att det förekommer ett stigma mot arbetslösa och människor som lever på försörjningsstöd, och att detta stigma fortplantas i politikers, mediers och samhällets retorik i stort, genom formuleringar och undertoner. Det kanske du kan hålla med mig om?

      Jag tror inte att Alliansens partier är onda. Jag tror att de har en samhällsanalys som bygger på att varje individs framgång, privat eller i arbetslivet, är en produkt främst (eller kanske enbart) av den individens ”driftighet” och ”vilja” att vara framgångsrik. Det ligger till grund för deras politik, men innebär även att icke-framgång skulle gå att skylla på individen.

      Den ideologi som jag står för bygger på en annan samhällsanalys, nämligen att individers potential till framgång påverkas av strukturer i samhället som endast kan motverkas kollektivt. Därför innefattar det ett stort mått av kollektivt misslyckande när individer hamnar utanför samhället eller mår dåligt. I den analysen lämnas inte mycket plats för idén om att det är en enskild människas misslyckande som leder till arbetslöshet eller beroende av försörjningsstöd, varför det heller inte blir lika stigmatiserat.

      Men nu kom den här diskussionen att handla om ideologi, och det är ju lite av ett 30-talsbegrepp.

  • Eva Niklaus

    Du frågar varför det är som det är. I frågan ligger svaret: Det är inte alla som kan kultur, käre Richard. Det är många som inte kan tänka så bra och mycket som du. Du känner säkert Betrand Russell. Han sa bl.a.: ”Many people would rather die than think; in fact they do so.” Jag är inte socialist själv, eftersom varje gruppering eller katalogisering är för mig tveksam att gå med på. Alltid något som saknas. Men jag håller med dig om att det finns många orättvisor som man känner sig maktlösa inför. Kulturskapande skulle gå i strejk på allvar. Lägga ner, inte leverera kultur. Men först måste vi bygga upp en strejkkassa… Tänk om det skulle finnas under en längre period bara kulturell skräpmat. Och de som inte kan leva utan kultur får det i en subkultur, där inte alla kan bara ta men också måste bidra ekonomiskt.Mvh, Eva Niklaus

  • Riktigt bra! Jag letar efter en RSS-feed eller något annat sätt att prenumerera på inlägg, men hittar inget…

  • Per Andersson

    Du skriver ” Mer än hundra tusen om året mer i plånboken, och min gräddfil ser
    ingen ände. Man måste ju belöna de som är driftiga och ambitiösa
    på arbetsmarknaden, låter det. Som en morot för de andra, de som
    kanske rentav är mer intresserade av annat än framgång i yrkeslivet.”.

    Är det en självskriven lag för en ”self mede man” att se det som att man får pengar över i plånboken. Typ. Self made owner of money. Det Du skriver tycker jag är hyckleri. Du utger dig för att vara kritiker – i tiden – av dem som gett dig mer pengar. Nå då så. Var entrprenör och expandera, eller sluta hyckla till förmån för dig själv, på deras bekostnad, vilka inte kan se genom dina dimbankar av selv made man snacket. Du är en oktav över snyltarna i gemen, uttnyttjare av samhällssystemet, och nu försöker Dy häckla den hand, vilken trott på dina ambitioner. Men dra en fika till då – på Söder – grabben ego.

    Per Andersson
    Uppsala

    • richardolsson

      Jag är inte säker på om du missförstår min text fullständigt, eller om jag missförstår din kommentar. Det är inte jag som kallar mig, och andra som mig, för ”self made man”. Jag är ett resultat av den miljö jag lever i, och det som tillåtit mig att bli framgångsrik (yrkesmässigt) är den stabila uppväxt som samhället givit mig.

      Det är klart att det inte är någon självskriven lag att jag får pengar över i plånboken. Huruvida jag får det eller inte beror ju dels på hur mycket jag tjänar, och dels på hur stora utgifter jag har. Att jag får mer idag än jag hade fått för fem-tio år sedan beror huvudsakligen på att mina utgifter i form av olika skatter och avgifter har minskat. Dessutom på ett väldigt orättvist sätt jämfört med låginkomsttagare, som jag skriver om här: http://politik.richardolsson.se/2013/01/reinfeldt-mamma-och-jag/

      Jag kan tyvärr inte betala mer skatt än vad skattelagstiftningen förordar. Det enda sättet att motverka att jag får onödigt mycket pengar över, alltså för att inte vara en hycklare i dina ögon (och i viss mån även i mina) blir istället att antingen jobba mindre, ta mindre betalt per arbetad timma, eller spendera mer pengar. Låt mig förklara hur jag ser på dessa alternativ.

      Jag skulle kunna jobba mindre, men har under mina cirka sex år som yrkesverksam tyckt väldigt mycket om mitt jobb, som alltså även är min hobby. Jag har alltid velat jobba mycket!

      Jag skulle kunna ta mindre betalt per arbetad timma, eller jobba gratis mer än jag gör, men när jag jobbar för kunder som har oerhörda mängder pengar tycker jag inte att det känns effektivt att dumpa min (och därmed även andras) ersättning som något slags förtäckt kritik mot systemet.

      Jag skulle kunna spendera mer. Du föreslår att jag ska göra det genom att ”expandera”, med vilket jag antar att du menar anställa någon. Problemet är att min verksamhet är något helt annat än den typ där det är naturligt att anställa. Mina uppdragsgivare anlitar mig personligen, p.g.a. mina personliga meriter, jag jobbar i mitt hem, jag ser inte mig själv som ”entreprenör” och har dessutom inget intresse av att bli arbetsgivare.

      Istället skulle jag då kunna konsumera mer, vilket jag tycker verkar oansvarigt, eller så kan jag använda de pengar jag tjänar för att på något sätt göra skillnad.

      Det sistnämnda bedömde jag personligen som det bästa sättet, och det var en viktig orsak till att jag tillsammans med mina kollektivkamrater 2011 instiftade ett stipendium, genom vilket vi ger bort 10 000 kr i kvartalet till olika initiativ. Du kan läsa mer om det på följande länk, och du får gärna söka stipendiet ifall du bedriver någon form av verksamhet som kvalificerar sig: http://spillkrakan.nu/stipendiet

      Jag har även beslutat att ta ett år ledigt från lönearbetet, och istället ägna mig åt politiskt motstånd på olika sätt på heltid, medan jag lever på mina sparpengar. På så vis kan jag betala tillbaka i tid det jag tjänat i pengar.

      Jag är fullständigt medveten om hur oerhört priveligierad jag är, långt mycket mer än vad jag egentligen tycker att jag har förtjänat, och det hoppas jag framgår i min text. Att du uppfattar mig som en snyltare är tråkigt, och jag hoppas att det beror på att du missförstått mig. Tack för din kommentar, hursomhelst!