Alliansen, SD och storbankerna

Regeringen genomför i budgeten för 2013 en sänkning av bolagsskatten från ungefär 26% till 22%. Förslaget får majoritet genom stöd från SD. Motiveringen är att man genom sänkningen hoppas skapa arbetstillfällen i svenska företag. Sänkningen beräknas kosta statskassan 16 miljarder i uteblivna intäkter, d.v.s. motsvarande ungefär 30 000 lärare i våra skolor. Problemet är att när det gäller att just stimulera arbetsmarknaden är bolagsskatten kanske den dummaste (eller åtminstone mest riskfyllda) skatten att sänka.

Bolagsskatt betalas nämligen bara på vinst, d.v.s. de pengar som blir kvar efter att utgifter såsom löner till alla anställda betalats. Sänkt bolagsskatt gör det alltså inte billigare att anställa, utan ökar bara företagens överskott efter skatt. Därför är det väldigt svårt att förutse eventuella positiva effekter på arbetsmarknaden, jämfört med om staten, regionerna och kommunerna anställde eller investerade för motsvarande summa pengar. Även företagsorganisationer såsom Småföretagarnas Riksförbund tvivlar på sänkningens gottgörande effekter på arbetsmarknaden.

Förutom att det är en ineffektiv arbetsmarknadsstimulans är det även en djupt orättvis skattesänkning bland företag. Små aktiebolag med få anställda får nämligen förhållandevis väldigt lite extra pengar eftersom sänkningen är procentuell. Stora aktiebolag däremot håvar in miljarder på sänkningen, trots att få av dessa verkligen betalar 26% till att börja med. Den effektiva skatten för stora företag beräknas ligga runt hälften av den formella skattesatsen 26%. Det beror på att storföretag lättare kan dra nytta av skatteplanering, vilket hävdas (trots att skatteplaneringens natur gör det svårt att statistiskt säkerställa) bland annat i en rapport från Företagarna, företagens egen lobbyorganisation. Skattesänkningen gynnar alltså främst de företag som redan betalar minst andel av sin vinst i skatt. Med viss cynism kan man beskriva sänkningen som en belöning av låg skattemoral.

De som tjänar allra mest är de fyra svenska storbankerna, eftersom de har en enormt stor vinst. Av de 16 miljarder som intäkterna från bolagsskatt förutses minska, får de fyra storbankerna själva över tre miljarder. Omkring 20% av reformen går alltså oavkortat till endast fyra företag, med Handelsbanken som främsta vinnare. För att bedöma sannolikheten att detta leder till fler anställda banktjänstemän kan vi se till effekterna av 2009 års bolagsskattesänkning. Även om vi räknar bort krisåret 2009 visar Handelsbankens årsredovisning från 2010 att utvecklingen av antalet anställda var betydligt blygsammare med sänkt bolagsskatt än åren innan sänkningen. Varför skulle det bli annorlunda den här gången?

Att regeringen genomför den här politiken är inget konstigt, för de är ideologiskt mer intresserade av att öka företagens vinster än att anställa fler i välfärden. Däremot att SD stödjer förslaget, istället för att använda pengarna till att höja pensioner och förbättra äldrevården, borde ses som ett svek bland deras väljare, liksom ett tydligt tecken på att arbetarklassen inte har något att hämta hos SD. Under onsdagens partiledardebatt i riksdagen ifrågasatte Jonas Sjöstedt (V) just detta, och Jimmie Åkesson (SD) verkade bli tagen på sängen:

Åkesson tycks efter en stunds vilsenhet landa i att storbankernas ökade vinster är en oönskad effekt av en nödvändig arbetsmarknadsinsats. Men varför i så fall inte prioritera reformer som saknar sådana oönskade effekter, som investeringar i infrastruktur, ökat anslag till kommunernas välfärdsverksamhet, eller slopat sjuklöneansvar för arbetsgivare?

Share Button